Ett hejdlöst skratt av rosor
När vi väl satt och småpratade över en kopp kaffe ringde det oväntat på dörren.
- Ja, nu får du väl mer blommor, sa gästen syrligt.
Jag bara log och skrattade hjärtligt bort kommentaren. Utanför dörren stod till min förvåning ett blomsterbud och frågade om jag var Vendela. Mycket riktigt fick jag rosor av en annan man. Situationen kändes under några minuter påtagligt tryckt.
- Vad var det jag sa? Tillade gentlemannen, med korsade armar.
Jag ställde även detta blomsterfång i vatten, men arrangemanget placerades pedagogiskt en bit från den plats där vi satt. Kvällen fortskred som väl var i bästa anda. Glasen klingade och samtalen avlöste varandra. Ämnena avbröts från och till med bubblande skratt, dröjande blickar och tysta minuter. Natten anlände fortare än vad vi hade planerat och det var dags att bryta upp.
Innan läggdags skickade jag ett sms, där jag beskrev hur mitt hem doftade rosor. Gentlemannen svarade glatt och skrev att han mer än gärna gav vackra blommor till en vacker tös. Morgonen därpå skulle jag ge mig av till Öland och ville sålunda att hans bukett skulle stå sig tills jag kom hem. Därför ombesörjde jag mig med att ge blommorna växtnäring.
Efter att ha packat mitt survival-kit, tog jag mig en välförtjänt kopp te vid köksbordet. Blicken tog fäste på de röda alstren. Och döm om min förvåning när jag upptäckta att de var gjorda av tyg. Herregud! Här hade man gett dem både vatten och växtnäring!
Undrande och något missmodig, konstaterade jag i alla fall att det var första gången någon hade uppvaktat mig med kopior. Vad var tanken? Ville gentlemannen att de skulle vara för evigt? Funderade en kort sekund och anade att den manliga intuitionen gett sig hän. Jag fick ett sådant skrattanfall att det troligen hördes i hela hyreshuset. Ringde upp gentlemannen och ställde den avgörande frågan;
- Tyckte du inte det var märkligt att jag ställde dina blommor i vatten?
Det dröjde några evighetslånga sekunder...
- Nu hänger jag inte riktigt med i svängarna, blev svaret
- Rosorna är av tyg, flikade jag in
Det blev dödstyst
Mina skrattsalvor övergick från milda till hysteriska.
Gentlemannen harklade sig och med en nedlåten stämma, sa han;
- Alltså... jag och blommor. Tanken var att de skulle vara riktiga. Förlåt, jag skäms
Jag visste inte hur jag skulle reagera och fortsatte;
- Tyckte du inte det var märkligt att blommorna inte stod i ett kylrum?
- Vaddå?! De stod i en hink och då antog jag att de var riktiga.
- Stod de i vatten?
- Det tog jag för givet. (manlig intuition)
- Vid närmare eftertanke, såg faktiskt expediterna lite frågande ut när jag bad dem att slå in rosorna i papper.
Jag fortsatte skratta hejdlöst och grunden till det var fem enkla tygrosor med plasttaggar.
Så jobbar vi med nyheter