Precis som man fick lära sig i skolan, är ordklassen adjektiv behändig när man ska beskriva något. ”Dant”, ”mögli” och ”fälki” (givetvis med tjockt l) är adjektiv. De är också olika på några punkter. ”Möglig” är ett ord som finns i både rikssvenskan och västervikskan, och i båda fallen har det en väldigt precis och exakt betydelse. Det finns använt i skrift redan på 1400-talet.
”Fälki” har också exakt betydelse, men tillhör inte standardspråket. Enligt Rietz dialektlexikon från 1860-talet förekommer det i Östergötland och Kalmar län. Betydelsen är enligt Rietz ’slemmig, hal av slem’. Själv tycker jag att ”fälki” är väldigt behändigt, men det är ännu mer precist i betydelsen än ’slemmig’. En levande ål eller id finner jag inte fälkig, den är bara slemmig. Det som är fälkigt är slemmigt, men också ”ofräscht” och fett. Korven ovan är ankommen och överdragen med en tunn, fet, slemmig hinna. Rietz menar att ordet kan vara besläktat med engelskans ”filth”, ’smuts’, eller tyskans ”Fehle”, ’liten hinna’. Det här med ”filth” visar att Rietz också uppfattade ofräschheten i betydelsen.
”Dan” finns i rikssvenskan och betydelsedefinitionen i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien visar att grundbetydelsen är allt annat än precis: den lyder ”beskaffad” kort och gott. Det är sannerligen en vid och vag betydelse. Egentligen är det väl den betydelse som hela ordklassen adjektiv har. Det är inte konstigt att ett så oprecist ord har blivit väldigt användbart i svenskan.
Ett definitionstillägg i ordboken lyder ”på visst (ofördelaktigt) sätt som framgår av sammanhanget)”. Ordet ”ofördelaktigt” visar att ”dan” oftast använts lite mer avgränsat, om negativa egenskaper. Den här ofördelaktiga betydelsen märks i flera användningar som är vanliga i Västervik, t.ex. ’sjuk’ eller ’dålig’ i ”Ho vart så dan när ho hade kräksjuka” och ’smutsig, ovårdad’ i ”De blir så dant när du går in me skora på”. Men det finns också positiva betydelser som ’förtjust i’ (”gla i mat”) och neutrala betydelser som ’mycket, många’. Men också den här neutrala betydelsen kan ha en negativ anstrykning (”De va så så dant å folk i affärn.”)
”Dan” finns också som en del av ”sådan”, ”hurdan” och ”likadan”. Svaren på frågan ”Hurdan är han?” innehåller gärna adjektiv: ”Han är elak, snäll, frågvis, velig…”. I själva verket antas ”dan” ha uppstått genom att det brutits loss från de här orden, som har funnits länge i svenskan. Däremot dyker ”dan” inte upp i skrift förrän på 1830-talet.