Ett barn blir till (och dör)

Isobel och hennes make Erik är överlyckliga. Efter många försök är de äntligen gravida, men det är något som inte stämmer. Deras dotter Stella har inga lungor så de får genomgå en medicinsk abort och föda fram ett foster som aldrig skulle ha överlevt.
Historien är mycket rörande och man får verkligen sympati för paret, jag vill stundom gråta för att det är så hemskt.
Det som verkligen fångar mig i den här boken är Isobels ton. Hon är självömkande och bitter på ett ärligt sätt. Hon beskriver hatet mot andra som får barn, avundsjukan och förödmjukelsen och att bära ett barn som man inte får se i livet.

Till och med köpet av en sparkdräkt som aldrig blir använd skildras, tillsammans med sprickan i relationen, försök till otrohet och en golgatavandring genom olika fertilitetsmetoder. Det hela skildras genom korta, kärnfulla kapitel, kort och koncist precis så som bra litteratur när den är som bäst.
Boken bygger på verkligheten, men det är ingen självbiografi utan skildrar bara vad författarinnan gått igenom i romanform. Det faktum att huvudpersonen också heter Isobel lägger sig som ett yttre lager utanpå romanen, skänker det en dimension till. Just det faktum att man inte vet vad som är sant och vad som är påhittat gör läsningen mer spännande.