Ett akut, poetiskt nu

Sofia Stenströms debutdiktsamling heter Venus Vanish. Det är kärleksgudinnan som försvinner. Åtskilligt om detta det frånvarandes närvaro ekar i Stenströms dikter.
&svara på något så nära att det inte kan ägas
inuti - het
Händer, vantar, mun och läppar, sådant som kan vara tomt eller fyllt med ett innehåll, glider som symboler in och ut ur varandra. Vad är vad? Närhet? Frånvaro? Det är knappast ett statiskt förhållande som gestaltas. Något måste träda fram, skriver poeten,"låt mig dricka allt som rinner".

I Sofia Stenströms debutdikter möter en fräschör som tränger sig på. Kärleken, sinnligheten, allt sådant så långt från det banala och förutsägbara skildrat som det bara går.
Rosknoppens erotik; köttig och på samma gång flickaktigt spjuveraktig. Och plötsligt, som en solkatt, kommer Evert Taubes ord i ögat. "Vad vore livet, Rosmari" (förutan sång och dans, kanske ska tilläggas) och valsen Sommarnatts sexuellt undertryckta stämningar kan förnimmas.
Inte är Sofia Stenström en lärjunge till Taube, inte till stilen, men måhända någonstans där under ytan av ogenerad sinnlighet. Hungern efter kärlek, den Venus som försvinner, Daphne som flyr: Kärlekens två sidor. Det närvarandes frånvaro, det frånvarandes närvaro.

Sofia Stenströms debut är spännande. Endast till det yttre påminner dikterna om samtidens många gånger sterila poesi. Hennes lyrik sjuder av sensualism; liv och åtrå. "det krävs en stor mimisk begåvning för att kvarhålla rösten sedan den slocknat", skriver hon. Det är den svåra konsten att som människa inte nöja sig med att äga som utmanas. Hon skriver: "&om förlusten kan bli förlusten/av en bild och lusten/något bildlöst"
Ett akut, poetiskt nu är det som överräckes. En till lika delar yster och mogen debut. Trovärdigheten är stor.
Sofia Stenström är född 1978 och bor i Stockholm.