Estetiserande om tidens flykt

Dikterna i Ulf Erikssons nya diktsamling Om dagars genomskinlighet är många och inte sällan digra. Och detta oavsett om dikten är slingrande resonerande eller stansad likt en sentens.
Om vem skriver poeten och till vem? Svaret blir i båda fallen: sig själv. En medelålders man inser att han befinner sig på livets gungbräde "inte ung, inte gammal" med en lakonism från en av dikterna. Under ett besök på Runmarö i juli skriver han:
Nu är sommaren fylld.
Första höstvinden rör vid
nickande blåklockor.

Varje fullvuxet lövverk
hyser ett annat,
av skugga

När sommaren kränger runt sin egen axel - träffas av denna insikt och inse att detsamma gäller i ens eget liv - är smärtsamt. Nu drabbas sällan läsningen av vemodet.
Mer och mer kommer för mig att det är som Eriksson stämt möte med både Stagnelius och Per Wästberg men i sin egen lyrik kommer på mellanhand. Dikterna går vilse i ett estetiserande. Den form som hänvisar till "natten är dagens form" fylls inte med den svärta och skitighet som rimligtvis borde finnas med i det mänskliga upproret mot åldrande och höst.

Märkligt är att se hur smärtan emellertid drabbar i mötet med den fyraåriga flickan som med sin leksaksgräsklippare av plast fotograferas en sommardag:
Jag tar ett kort av dig
och hoppas att den bilden
skall färdas med oss
genom enkla och svåra dagar.
Tillsammans vet vi mycket, på våra olika sätt:
inifrån din barndom
ser du en ensam pappa
i regnprickig pyjamas
och stövlar mot fästingar
Stövlar må skydda mot fästingar men inte särskilt mycket annat. Dikten gör ont!