Esbjörn Svenssons musik lever och andas

Esbjörn Svenssons tragiska död tidigare i somras är fortfarande svår att fatta. Desto lättare begriper vi E.S.T:s storhet. På "Leucocyte" finns allt det som gjorde dem till en av jazzvärldens mest respekterade grupper. Precis som albumtitelns "vita blodkroppar" strävade trion efter ständig förnyelse och sinsemellan talade de ett musikaliskt språk på en intuitiv nivå som innebar pur magi, inte minst i konsertsammanhang. På skiva var inte den improviserade glöden alltid lika tydlig men på "Leucocyte" får lyssnarna en inblick i hur E.S.T kunde låta stundens ingivelse styra. Tidigt 2008, mitt under pågående Australienturné, äntrade de en studio i Sydney, utan någon på förhand komponerad musik, och började jamma fram låtarna. Det låter fantastiskt bra. Ta "Premonition", där Dan Berglunds basgång skapar stabil grund åt Esbjörn Svenssons försiktiga pianotoner och Magnus Öströms alltmer intensiva trumspel som, helt naturligt, mynnar ut i rytmiskt kulsprutesmatter. Eller ta den mer experimentella, brusigt elektroniska "Still", en vacker andaktstund innan den hårdrockiga attacken i den avslutande titelsviten. Det här är musik som lever och andas var den än hamnar, i varje nytt taktslag, nya experimentella klangvärld eller nya lyriska meloditema. "Leucocyte" blir ett avsked som ekar in i evigheten, "Ad infinitum", som också blir titeln på det ambienta sista stycket. Vila i frid, Esbjörn Svensson.