Har någon svensk kör erövrat så många utmärkelser som Eric Ericssons Kammarkör? Det tror jag inte. Men så har den också varit i farten sedan 1945. Även om det är ett antal år sedan maestro Eric aktivt ledde kören hände det tillfälligt för bara några månader sedan, i Stockholmstrakten. Hans öron har fortfarande skärpan. Men såg han sin kör? Ögonen är utslitna, han är på väg mot 93.
Någon fast efterträdare är inte utsedd. I går kväll kom kören till Gamleby kyrka, och ett sådant evenemang lockar. Det var dessutom ett slags finalkonsert på en turné. Turnéns gästdirigent var Fredrik Malmberg, flitigt anlitad, hur han nu hinner med det. Malmbergs verksamhetsområde är stor del av Europa, och i våras utsågs han till professor i kördirigering på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Hans engagemang förstår jag. Kören är högklassig. Balansen mellan stämmorna är perfekt, något som inte är alldeles vanligt bland kyrkokörer. För konserten i Gamleby var kören något decimerad - till turnéformat.
Konsertens rubrik var "Från Bach till Bäck och tillbaka", en fyndig beskrivning. Sven-Erik Bäcks musikvärld är annorlunda än Bachs, men inte mindre allvarlig. Bachstycket hette "Kom Jesus, kom, min kropp är trött". Även Bäckstycket var en bön: "Jesus, tänk på mig".
Men på konsertvägen mellan dem båda fanns plats både för Peterson-Berger, Alfvén och Ludvig Norman. Och Norman-motetten "Jordens oro viker" nämner jag särskilt. Där fick kören verkligen utrymme för sin välsignat sköna klang!