Anneli bor i skogen och jobbar som mellanstadielärarinna och är olyckligt kär i sin bästa kompis Cecilia. Och det är ungefär vad hon gör igenom hela boken; hon går i skogen och är olycklig, hon plockar svamp och är olycklig, hon åker till Danmark och är olycklig och hon går till jobbet och är olycklig. Ibland så klappar hon på katten också.För att inte framstå som allt för okänslig, så säger jag nu inte att jag inte vet hur det är att vara olyckligt kär. Nej problemet är att det bara gnälls, Anneli tar inga initiativ, visst det är inte lätt när det är ens bästa vän och hon har man och barn och hela paketet. Anneli går bara omkring och trånar och väntar på att Cecilia ska förstå. Hon gör ingenting åt det hela; inga riktiga försök att säga något, inga tydliga inviter, inga långa brev med kärleksförklaringar. Hon bara gräver ner sig och tycker synd om sig själv och vill att Cecilia ska kasta sig i hennes armar. Mest frustrerad blir jag av slutet (du som vill läsa boken råds att hoppa till nästa stycke) där allt löser sig och hon faktiskt gör det, slänger sig i Annelis armar. Jag hade föredragit om Anneli hade slängt sig i brunnen. Men om man ska vara positiv så gillar jag att homosexualiteten inte är ett problem här, boken handlar inte om att det är svårt att som kvinna vara kär i en kvinna, utan att som kvinna vara kär i sin bästa vän. Vi kommer längre och längre för varje gång som all form av kärlek kan ses som det den är, kärlek. På den punkten lyckas Jessika Berglund, det är dramaturgin som brister. Vilket är synd då Jessika Berglund har en bra historia att berätta och ett bra språk att berätta den på.
