En väv av trådar

Mats Söderlunds nya dikter, Hyperparasiterna, framkallar en vision av den värld Spinoza filosoferade kring. En väv av trådar, avigan och rätan, dekorationer och vanliga släta partier. Trådarna flätas samman till en helhet, omöjlig att klippa i utan att allt faller samman och kollapsar. Söderlund skriver naturlyrik, men det är inte nödvändigtvis grästuvan som är poetens utkiksplats i landskapet. Ofta befinner hans sig på trappan utanför St Pauls cathedral i London, men på samma gång i den egna trädgården hemmavid:
Sitter vi på kyrktrappan. Tvinnar våra/ fingrar in i varandra. Sväljer brödet,/ vi sitter på trappan, trädgården är full av fallfrukt,/fuktiga läppar, plommonträdets bark,/ fasanerna sticker in sina äggläggningsrör/i våra kroppar. På natten när/ regnet kommer glänser plommonen/ som månförmörkelser.

Det är inte endast naturen, djuren och växterna som tillsammans med människan, ingår i ett sådant ekologiskt mönster. Själva dikten i de många avdelningarna flätas samman av gentagningar av företeelser författaren placerat på den lyriska paletten som färgklickar. Sparvhöken gör sina återkommande rundor, fasanerna sprätter i gårdsgruset, trädgårdens frukter tas om hand och brödet bryts på kyrktrappan. Det mesta går i vartannat. Gud, som kanske finns eller inte, och en välordnad, eller dess motsats, tillvaro vävs i ett stycke. Vad gör skillnad?

Vad som i sammanhanget låter sig bevisas eller inte bidrar inte till någon ökad förståelse i bemärkelse definitiv kunskap om livet och allt vad det rymmer. Insektshonan sticker in sitt äggläggningsrör genom värddjurets kropp och lägger sina ägg i en redan växande larv. (Det kallas hyperparasitism, upplyser en not). Kan det motsägelsefulla och, kanske någon anser, anstötliga i tillvaron, gestaltas tydligare? Den rena biologismen och naturalismen till trots, förmedlar dikterna en skönhet som har sina rötter i fascinationen inför knappologi. Vitrinskåpets skönhet i uppvisandet av naturen i arter och enskildheter.
Men Söderlund stannar inte, som redan upplysts om, vid en sådan inventering. Allt vävs samman. Här sitter människan, inte på handlarens trappa, men med en djupare kunskap som inte kräver någon minneslapp för att få det många gånger absurda i tillvaron i balans. Visst är det tillåtet att gråta övergivet. Men ur evighetens synvinkel båtar det föga.