Stig Claesson dog 79 år gammal för tre år sedan. Han var en oerhört produktiv författare, konstnär, tecknare och illustratör. En skildrare av den svenska folkhemssjälen i böcker som Vem minns Yngve Frej och På Palmblad och rosor. Bägge filmatiserade. Han var både söderkisen och lantisen som tillbringade många år i hans mammas hembygd i Västergötland.
När Niklas Rådström vid Stigs död fick frågan av en reporter vad Stig hade betytt för honom och hur han såg på honom som författare och konstnär hade han inga svar. Vid den flackande lågan från det tända ljuset kände han bara tomhet. Nu tre år senare, har han i sin minnesbok försökt ge svar på de frågorna.
Henrik Rådström har skrivit en kärleksfullt och ömsint vänporträtt. En relation som upprätthölls ända sedan slutet av 70-talet och som hade sitt ursprung i Stig Claessons kamratskap med Henriks far, Pär Rådström.
Henrik Rådström berättar om stoltheten i Stig Claessons idoga arbete, om författaren som på ett unikt sätt beskriver ett Sverige som inte många känner idag. Han vill nöta bort bilden av en kepsförsedd bohem som i drucket tillstånd slängde ur sig elakheter mot sin omgivning, ofta konstnärskollegor som han inte gav mycket för. Visst hände det då och då. Men han var Stig. Inte Slas.
I sin minnesbok lyfter fram en människa som hyllade plikten att alltid göra sitt bästa. Att varje dag gå till sitt verk även om lusten inte finns där. Något som betytt mycket för Niklas Rådström i hans eget författarskap.
"Jag skulle inte vara den människa jag är idag om jag inte vid ganska unga år fått lära känna honom".