En vampyrfilm som inte är på allvar

Det finns egentligen bara ett sätt att förhålla sig till "Frostbiten": man får inte ta den på allvar. Det är en ren genrefilm, ett svenskt försök att göra en blodig skräckfilm som samtidigt klart visar att detta ska man också skratta åt. Blodigheterna avväpnas genom en humor som är både verbal och visuell (en vampyr spetsas på en trädgårdstomte och säger, medan blodet väller, att "det här var ju också ett sätt att dö på").
På samma sätt avväpnade Roman Polanski de mesta otäckheterna i sin klassiker "Vampyrernas natt" - notera att jag inte i övrigt gör några jämförelser mellan de båda filmerna, trots att det finns en tematisk likhet i de båda filmernas slutscener.

Långfilmsdebuterande Anders Banke kommer från gänget kring Fantastic Film Festival i Lund och han kan sina genreklichéer. Efter en suggestiv inledning, där tyska soldater under andra världskriget går in i ett hus de borde hållit sig borta ifrån, tas publiken till en liten norrländsk stad dit en kvinnlig läkare och hennes tonårsdotter just har flyttat. Dottern blir kompis med en udda tjej i skolan och bjuds av henne på föräldrafri fest, där det snart inte är vin utan en annan röd vätska som flyter allt ymnigare.
Det kan med visst fog hävdas att vampyrfilmer inte behöver skämt att fungera. Och någon gång nästa år torde vi få se en svensk variant av detta, när Tomas Alfredson gör film av den utmärkta och allvarliga vampyrromanen "Låt den rätte komma in". Trots det finns det förvånansvärt mycket att låta sig underhållas av i "Frostbiten", i alla fall om man har en positiv förhandsinställning till genren.
Filmen är snabbt och effektivt berättad, specialeffekterna är snygga och välgjorda och de som vill se mängder med blod får göra detta. Om du å andra sidan inte tycker om skräckfilmer och inte tycker om makaber humor bör du nog hålla dig borta. "Frostbiten" är definitivt inget för dig.