Jag körde precis förbi en stor röd tegelkyrka, ska jag svänga av eller?". Jag måste ha låtit ganska förtappad när jag i desperation ringde min hyresvärd för en vägbeskrivning. Jag hade redan missförstått instruktionerna ett par gånger. "Lugn, ställ bilen där så kommer jag och hämtar dig istället". "Tack. Det är jag med den röda Saaben."
Det var för två veckor sedan som samtalet ägde rum. Jag var nyanländ i Västervik, och på väg till en lägenhet som jag i skrivande stund hyr under en åttaveckorsperiod. Efter en knappt tre timmar lång bilresa från sötvattensjöarnas Kronoberg var jag framme vid havet och "Ostkustens pärla".
Påminnelserna från föräldrarna om hur fint och mysigt Västervik är låg längst bak i huvudet i min förvirrade jakt på rätt gatuadress. Mannen med lägenheten dök upp, och lotsade mig dit.
Efter ett signerat hyreskontrakt och en timmes snabbare installation gav jag mig ut på Västerviks gator för att lära känna min nya hemstad. Jag promenerade runt i den till fots mycket lättbegripligare stadskärnan. Det gamla vattentornet. Centralhotellet. Gamla fängelset. Biblioteket. Biostaden. Sankta Gertruds kyrka. Briggen. Stadshotellet.
Och så, bredvid den vackra rådhusbyggnaden på Stortorget, min praktikplats Västerviks-Tidningen. "Nu hittar jag åtminstone hit", konstaterade jag stilla i mitt huvud, och stegade tillbaka mot lägenheten. Med ena strumpan kvar på foten däckade jag på sängöverkastet. Min första dag i Västervik var avklarad.
Nu har jag bott i Västervik i två veckor, och börjar känna mig något mer hemma. En sak har slagit mig under denna tid. Känslan av att folk inte riktigt ser sig som smålänningar här. Det är en ofrånkomlig känsla. Västervik tycks inte ligga i Småland. Östgötagränsen har gjort en sydostlig avstickare och omringar Gamblebyviken. Det gör mig lite förbluffad.
"Vi gillar inte Kalmar, här är det Linköping som gäller" hörde jag någon säga.
Liknande insinuationer har vid skilda tillfällen bekräftat påståendet. Och då hoppar mitt kronobergska hjärta till ett slag av lycka. Jag har hittat nyckeln till ett långvarigt förhållande mellan mig och den här staden.
Vi har någonting gemensamt, trots att man ser sig som östgöte här.
Inte för att Linköping är min favoritstad i Östergötland - det är utan tvekan Norrköping - men för att jag delar mitt avståndstagande mot Kalmar. Detta KFF-dyrkande, slottskåta, självuppfyllda brofäste har all anledning till vårt unisona avslag. Västervik och jag, vi har funnit varandra!