Jag hade noga planerat vilken buss som skulle passa och skrivit ut min biljett, både för bort - och hemfärd. Yngste sonen skulle skjutsa till busshållplatsen i Gamleby.
Den ligger numera vid Flisvägen, ett passande namn eftersom det närbelägna värmeverket eldas med flis.
Jag var ute i god tid, som jag brukar vara. När sonen släppt av mig tog jag fram mitt blad med biljettnummer för att vara beredd när bussen kom. Där kunde jag då läsa att bussen avgick 11:15. I min hjärna hade jag registrerat att den skulle gå 12:15. Varför jag tagit så fel har jag ingen bra förklaring till. Det fanns ingen att skylla på, inte bussbolaget, inte datorn, inte heller något störande moment i min omgivning. Finns det något mer irriterande än när man tvingas inse att man själv får ta på sig hela skulden för ett begånget misstag?
Några ungdomar som stod vid busshållplatsen och fick veta om min belägenhet blev mycket bekymrade och medkännande. Jag fick trösta dem med att jag i alla fall inte missade något flyg eller annat viktigt vid slutmålet. Det blev att ringa sonen och be om hämtning. Han hade just anlänt till Stagårds cafè i Gamleby och skulle äta sin lunchsmörgås.
Jag hämtades dit och fick bekänna min klantighet för dess mycket förstående ägare Annika som genast hade en lösning på mitt problem. "Jag ska åka tåg till Stockholm i kväll så vi kan slå följe." Det blev att skriva ut och betala en ny biljett och invänta kvällen. Att alla kontanter försvunnit från bussarna har ju fått till följd att man får betala både för resor som blir av och får sådana man missar.
Tågresan gick mycket bra. Det blev några timmars trevligt samspråk med Annika. Att hon dessutom hade räksmörgåsar med sig från caféet som förtäring gjorde ju inte saken sämre.
Under tågfärden ringde dottern och frågade om resan gått bra. Då var det bara att erkänna att bussfärden vid lunchtid bytts mot kvällstur med tåget.
"Det var inte likt dig att missa en tid på det där viset. Det låter mer som när jag ska ut och åka ", blev hennes kommentar.
Det konstaterandet äger sin riktighet. Det flickebarnet har färdats vida kring i världen och kommit fram trots att hon ibland glömt att ta med sig både pass och biljetter. Det är ju en tröst att misstag av detta slag inte behöver ha med ålder att göra. Att detta med ålder är ett relativt begrepp, särskilt för barn, det fick jag veta vid det något försenade besöket hos barnbarnen i Norrtälje.
Linus fem år frågade: "Farmor var du med förr i tiden?" När jag ville ha lite närmare preciserat vad han menade med " förr i tiden" blev svart. "Ja, då när det fanns dinosaurier ."