I vår familj har det så vitt jag minns aldrig dansats varken runt, i närheten av, eller ut någon gran. Den stod för trångt till hos mormor och morfar, särskilt eftersom vi var 30 personer som skulle knäcka nötter, öppna paket och spilla diverse julrelaterade drycker på mattan samtidigt. Improviserad dans ligger mig varmare om hjärtat än sådan i ring och musiken höll aldrig måttet, jag hade redan hunnit tröttna. För visst tröttnar man?
Visste ni – nej hur skulle ni kunna veta det? – att en av mina stora bedrifter på det musikaliska planet är att jag sjungit solo i Sankt Andreas kyrkokör och kapell, flera år i rad. Jag var – som jag minns det – alltid väldigt tindrande, rödkindad och stjärngosseklädd. Med ljus, på gränsen till hälsovådlig, gossopran kommer jag ihåg att jag klämde i från tubsockstårna för att klara höjningarna i "När det lider mot jul". Alltså den vi vanliga dödliga kallar "Det strålar en stjärna".
Det var alltid dags efter "Gläns över sjö och strand" mot slutet av konserten. Jag blir fortfarande nervös när jag hör den psalmen, det blir liksom mental SHOWTIME!, fast det är sådär 26 år sedan. Samma nervositet drabbar mig när jag känner lukten av "Proffs hårspray" förresten, men den historian sparar vi till en annan gång.
Efter sånginsatsen, som jag själv insisterade på några år i rad, var det dags att så obemärkt som möjligt kryssa fram mellan tårögda damer i 75-årsåldern – med modern terminologi skulle de nog utgöra min "fanbase" (alltså mina ivrigaste påhejare) – utan att bli ihjälnypt i kinderna.
Självklart gillade jag uppmärksamheten, fast jag alldeles säkert gjorde en stor grej av att det var jobbigt. Om jag inte gillat det skulle jag väl inte tjatat till mig ett framförande får vi anta.
Hela upplevelsen i sig har gjort mig lite allergisk mot julmusik. Eller kanske rättare sagt, julmusik har gjort mig lite allergisk mot julmusik.
Varenda jul så spelas allting sönder. Hemma hos oss var det en Jörgen Edmanskiva som gick och fortfarande går varm, mest för mysets skull. Det skapar stämning men likt glögg så tröttnar man fort på "smaken". Fast det hör till.
I år har favoriten både kommit och gått. Den Phil Spectorproducerade motownsvängiga skivan "A christmas song for you" var det som gällde. Något dygn i alla fall. Nu är jag trött på den med. Väggen av julmys som rullar ur högtalarna blir för mycket.
Julmusik är lite som ett julbord, lite för mycket av allt. Men för mig är nu tiden att skala av det hela och sätta sig i stämning med enklare medel. Lite långsam jazz eller instrumentala stycken som känns renare, inte lika proppmätta på bjällerklang.
Låter det tråkigt?
Jag gillar det, men skulle stämningen utebli och jag vill känna förväntan och julkänslan för fullt igen igen är receptet enkelt. Jag tror att jag har en stjärngossestrut på lut någonstans.