En stege upp till operascenen
För ett par tre år sedan bestämde sig sopranen Marie Dimpker att lämna Operakören i Stockholm och flytta till Tjust tillsammans med sin familj. Hon blev snabbt uppmärksammad som en god krydda i vårt musikliv.
Operan nästa. Nu har det blivit dags för tenoren Peter Holgersson att börja sjunga i kören på Stockholmsoperan.
Foto:
Jag minns så väl när Peter dök upp här i sin hemstad hösten 1997 efter ett halvdussin års sångutbildning däruppe. Den 3 januari 1998 berättade jag här i tidningen om ett samtal med honom. Om hans bakgrund, hans skäl att komma hem, hans planer för framtiden.
Musikentusiastiska Västervikare kan minnas honom redan från mitten av 80-talet. Då var han med i popgruppen Orions Sword här i stan. Peter var sångaren, ibland med gitarr på magen. En tuff och lurvig tonåring i gympadojor och nötta jeans. Och med en röst som inte höll sig till bräkig popstandard. Flera av låtarna var också hans.
Men Stockholm lockade. Tänkte han sig en framtid som sångare? Det tvivlar jag på. Kock var han ju redan och kunde försörja sig som. Någonstans inne i huvudet grodde ändå tanken på musikutbildning och han sökte till Skeppsholmens Folkhögskola i Stockholm som hade en bred, allmän musiklinje. Fortsättning följde på Kulturamas klassiska sånglinje, men hans verkliga lyft kom på Dalarö Folkhögskola.
Där fanns läraren Arne Lundmark. Han insåg snart vilka sångresurser som bodde i Peter. Efter två år där var det dags för Peter att söka sig vidare mot operalinjen. Men varken Operahögskolan i Stockholm eller Operaakademien i Köpenhamn nappade.
"Vilken miss dom gjorde som inte tog dej", suckade Arne Lundmark.
Själv tror jag att det var så här. Om Peter hade levt på Jussis tid hade han kommit in direkt. Men i dag tittar operaskolorna nästan mer på inlevelse, på scenisk färdighet än på själva sången. Och på den sidan var Peter fortfarande en amatör. Konkurrensen har en granitstämpel.
Så Peter tröttnade. Och längtade hem. I dag säger han att han helt enkelt inte var rustad att kämpa med de nävar som krävdes. Inte mogen för det heller. Tänkte sig leva lite lugnare med sina kunskaper och talanger, i musiklivet här hemma. Och samtidigt hinna syssla med andra intressen, andra jobb.
Trots att han sjungit ganska mycket och i olika sammanhang, kanske mest kyrkliga, tycker jag inte att hans förmåga riktigt har blivit omhändertagen.
Nu, säger Peter, känner jag mig äntligen redo för några nya trappsteg åt operahållet.
Ändå finns det en hel del slump i sammanhanget.
För ett par år sedan blev han indragen i ett intressant teaterexperiment i Vimmerby. Staffan Lundberg (till vardags hornist i Hovkapellet) och Agneta Regell (dramapedagog i Vimmerby) satte upp en kammarmusikal med titeln "Myrtendrömmar - mordet i Koppetorp" i Gymnasiets teaterkällare. Peter blev indragen i körsången. Och där stod Staffan Lundberg som dirigent. Naturligtvis upptäckte han vilken sångare som kommit med i leken.
Så när Operan annonserade efter nya förstatenorer i höstas tipsade han Peter Holgersson att söka. Det handlade om en fast tjänst.
Över tjugo från hela landet sökte uppdraget. Den fasta tjänsten gick till en sceniskt erfaren tenor. Peter kom tvåa. Men hans sångprov betraktades som så superbt att juryn, särskilt kormästaren Folke Alin och körproducenten Lisa Linder, beslöt att kalla in Peter en extra gång. Och föreslå, som introduktion, en deltidstjänst från nu till - i första hand - november. Det handlar främst om två operor som ska upp på repertoaren, Mascagnis "På Sicilien" och Leoncavallis "Pajazzo". Den första är en enaktare, "Pajazzo" har två akter. Att de två operorna får samsas till en föreställning är sedan längelänge en tradition. Premiären kommer 10 juni. Före sommarlovet hinner man bara med tre föreställningar. Nystarten kommer i augusti
Vad betyder nu detta för Peter Holgersson?
Det vet han inte riktigt själv. Situationen har ju lite av lärlingsläge över sig för honom. Kören är stor och många har varit med länge.
Att då få in en fot på Nationalscenen känns gott.
Hägrar också nästa steg, att få pröva sig fram i egna roller, hur små de än kan vara till att börja med?
- Självklart, säger Peter. Jag har fått en chans. Och jag tänker göra mitt bästa.
Eftersom det inte handlar om någon heltidstjänst blir det väl en hel del pendling hit till hemstaden - med tillfällen för oss att få höra mer av dig?
- Jo, det där med bostad för övernattningar i Stockholm har löst sig fint. Att jag även framåt i tiden kommer att längta hem, det är jag säker på.
Du är 40 nu. Kommer inte det här steget väl sent i ditt liv?
- Det tycker inte jag. Först nu känner jag den rätta beredskapen inne i mig.
Så jobbar vi med nyheter