En shopaholics bekännelser

Det stämmer knappast. De storshoppare jag känner hinner lätt med bådadera, och dessutom är de flesta affärer stängda vid den tiden på dygnet. Däremot visar den här filmen tydligt vad det handlar om i stället. Religion. Vi har förlorat religionen. Vi har fått konsumtionen. Bloomingdale’s är rollfigurernas katedral. Skyltdockorna är deras Mariastatyer, magasinsbilderna deras ikoner. De rör vid tyg, läder och silver med samma andakt som vore det psalmböcker och helgonreliker. Kassan är altaret som de närmar sig med den djupaste extas - vår dagliga Gucci giv oss i dag och förlåt oss våra kreditkortsskulder. Tyvärr blir "En shopaholics bekännelser" aldrig mer spännande än så. "Djävulen bär Prada" skulle inte ens använda den här filmen som skoputsarduk. Och Meryl Streep som spelar mode-Hitler i "Prada" skulle inte ens använda "Shopaholics" likbleka Kristin Scott Thomas som tvättmedel till skoputsarduken. Sedan har "En shopaholics bekännelser" ett stort problem till (- egentligen tre stora problem till, om man räknar de totalt ointressanta Isla Fisher och Hugh Dancy i huvudrollerna. Det slår lika mycket gnistor mellan dem som mellan två isbitar i mitt barskåp). Men det här med shopaholic. Filmmakarna kanske skulle bestämma sig för om det är en sjukdom värd att ta på allvar eller en komisk defekt att skämta om, som ett toapapper som fastnat i byxorna. Att blanda dessa båda ansatser funkar sådär. Sedan hatar man ju när den här typen av komedier ska bli seriösa på slutet och säga viktiga saker om livet. Som om man skulle ta livsråd av Svampbob Fyrkant bara för att han plötsligt rynkar sin svamppanna, höjer sitt svampfinger och talar med allvarlig svampröst.

En shopaholics bekännelser

Någonstans i "En shopaholics bekännelser" kommer den slitna klyschan att shopping är ett substitut för sex.