En sax som klipper till
Den här gången trängdes bilarna på alla gångar och gräsbackar som fanns. Och kyrkan blev om inte full så bra tät. Var ligger skillnaden?
En anledning är säkert marknadsföringen. Annonserna inför Johan Stengårds besök har duggat tätt, inte bara i denna tidning. Ett annat skäl är säkert att Johan Stengård är så uppskattad från tidigare möten, ja rent av efterlängtad. Han hör till Sveriges flitigaste turnémusiker och har varit det i många år. Bortåt trettio om jag har räknat rätt.
Ett år som detta omfattar hans turnéprogram omkring 120 hållplatser, varav två tredjedelar i Sverige. Även USA ingår.
Under Lofta-kvällen berättade han också om den plötsliga uppringningen från hovmarskalken Fischerström som framförde kungens önskemål att Johan skulle följa med till Bangkok och ge konsert där under det svenska statsbesöket.
Johan Stengård trodde först att det var ett kompisskämt, men sant var det. Så det bar iväg med två saxofoner under armarna, en tenor och en sopran.
Om sin karriärs upptakt berättade Johan Stengård att hans enda önskan var att få spela saxofon. Att bli känd hörde inte dit, men så blev det.
"Förverkliga dina drömmar så får du vara med om saker du aldrig drömt om" var hans motto. Bangkok är exemplet.
Vår kung blev så fascinerad av sopransaxen att han frågade om inte Johan kunde skaffa honom en. Det kunde han.
Med på Thailandäventyret var också pianisten Andréas Landegren.
Det var likadant i Lofta. Denne Andréas Landegren är nyss fyllda 25, gick i våras ut Musikhögskolan i Stockholm. Men är likafullt inne på femte samarbetsåret med Stengård!
"Han är inte min pianist", sa Johan Stengård i Lofta kyrka. "Han är min orkester!"
Och så låter det verkligen när Andreas sätter fart på alla resurser som döljer sig under skalet på hans syntpiano. De två musikanterna begriper förvisso varann. Och är så samspelta att allting klaffar, även när det ser ut som om Johan valsar ut i improvisationer. Men även sådant är inrepeterat.
Kyrkomiljlön påverkade utbudet, i varje fall upptakten med en liten rapsodi som öppnas med "I denna ljuva sommartid" och landar i "Då brister själen ut i lovsångs ljud".
Hoppet till en av operavärldens mest älskade tenorarior, Puccinis "Nessum dorma" ur Turandot blev inte minst en instrumental demonstration av vad en styv musikant kan få en tenorsax att förmedla.
Efteråt det utbrottet frågade Johan försynt om han spelade för starkt, Det verkade ingen i kyrkan tycka.
Johan Stengård växlade friskt mellan sina två instrument. Ett praktexempel får bli potpurriet ur West Side Story där tenorsaxen tog hand om mansrösterna, sopransaxen om kvinnorollernas.
Thailändska toner, en svit ur Chess, ett par sommarrapsodier, svensk folkton som i Ovanmyra (lite för jazzig för att kännas äkta), en vacker rad Ellington (med en riktigt uppeldad Stengård) samt ett extranummer som åter greppade kyrkorummet: Amazing grace eller Oändlig nåd som den vackra hymnen brukar kallas på svenska.
Konserten höll på närmare två hela timmar. Utan ringaste paus, utan ringaste trötthet, vare sig hos publik eller artister.
"Blev det för långt", frågade Johan Stengård och fortsatte:
"För oss som turnerar tar allt det praktiska med oss själva och all utrustning in och ut, upp och ner, hit och dit den mesta och tyngsta tiden. Själva konserterna blir nästan en försvinnande liten del!"
För oss som lyssnar är det sannerligen inte så..
<Bildtext></Bildtext>
Så jobbar vi med nyheter