En roman som livet självt

Romanen spänner över tre generationer sjömän och tre krig. Från mitten av 1800-talet till fredsdagen efter andra världskriget.Carsten Jensen skriver om platsen för sin barndoms förlorade paradis, den lilla staden Marstal på ön Ærø söder om Fyn, en på samma gång klaustrofobisk gemenskap som kosmopolitisk världsby, som han säger. Och en plats han mycket stolt presenterar som sina rötter. En ihopträngd liten stad utan jordägare där befolkningen i stället hittade sin försörjning i havet, inte som fiskare utan som långt-ut-i-världen-farande sjömän.- Marstals symbol är gråsparven. Sparven är överallt, och så är det också med marstalare. De flesta människors identitet är förbunden med ett ställe, men deras med att de åker till alla ställen i världen.Den som läst Carsten Jensens reseskildringar och kulturartiklar, ibland översatta till svenska i Dagens Nyheter, känner igen hans kritik av dagens Danmark.- I dag fokuserar danskarna på att deras rötter ligger i bondenationen. Det hör samman med en nationalistisk upprustning. Med en självupptagenhet och en självtillräcklighet som handlar om att vända världen ryggen för att den blivit för svåröverskådlig och ångestframkallande.Romanen skildrar en på många sätt omänsklig och våldsam tillvaro: gråsparvens stad var också "änkornas stad". Marstal är, till skillnad från övriga trevlighets-Danmark, en stad som flera gånger legat i krigszon och vars fäder och söner även i fredstid allt som oftast försvunnit ner i djupen. På kyrkogårdarna blev det aldrig några gravar. Änkorna fick brev från rederiet att skeppet förlist, "med man och mus".- Man gjorde ingen skillnad på människa och djur när det kom till sjömän. Det är ett sätt att dö som undandrar sig alla de där ritualerna som ska försona oss med döden. Det blir ett förfärligt tomrum i hjärtat. Jag tänkte lite att det jag gör med den här boken är att dra hem alla de döda, och ge dem en gravsten.- Det är ju på sätt och vis berättelsens funktion, att ge meningslösheten en mening, att ge formlösheten en form. Så att vi inte blir uppslukade av oändligheten.Efter femhundra sidors läsning introduceras en första kvinnlig äventyrerska mitt i brinnande krig.- Hon kunde inte ha kommit tidigare i historien, andra världskriget gör något mycket dramatiskt med könsrollerna, hon är där för att visa att de är just historiska och inte ligger i generna.- För mig har det här varit en upptäcksresa in i traditionell maskulinitet, en livsstil som man inte finner i moderna samhällen. I dag finns ju fortfarande en maskulinitet som är uppbyggd kring aktiviteter som fotboll och öldrickning. Det har aldrig intresserat mig. Min dotter sa en gång, "far, du är inte som andra pappor". Det tyckte jag var fint, även om jag först var lite rädd för att det skulle vara en kritik.Carsten Jensen ville skriva för läsaren och vara sann mot berättelsen. Inför sitt arbete plöjde han 1800-talsförfattarnas romaner om livet på sjön och blev påmind om hur Melville, London och Stevenson kunde skriva romaner som spände över alla genrer, samtidigt.- I dag har romanerna bantats ner till tändstickor, till subgenrer, och det accepterar jag inte. Jag vill ha det hela tillbaka igen. Det ska vara spänning och action, det ska vara psykologiskt igenkännande mellan ett älskande par. Det ska vara barnskildringar. Jag ville skriva en roman som är som livet självt.Fotnot: Boken recenserade i VT den 8 januari.