En resa i Anders Sparrmans fotspår

Den står intill platt-teven i det vackra korsvirkeshuset på Österlen. Kistan som Anders Sparrman 1765 hade med sig på sin första resa ut i världen. Från Kina var den packad med teer och exotiska kryddor, från resorna med kapten Cook till Oceanien och Australien fylld av märkvärdiga skinn och från Afrika full av sällsynta fjärilar och andra naturalier. - Kistan har påverkat mig att skriva den här boken. Det kändes magiskt när jag fick den, säger Per Wästberg. Det är 15 år sedan han sist skrev en roman. Men berättelsen om Anders Sparrman, en av Linnés mest bortglömda lärjungar, pockade på. Ända sedan barndomen har Per Wästberg levt med berättelserna om kapten Cooks och hans svenske följeslagares upptäcktsfärd till Stilla Havet på 1700-talet. Kistan bidrog till hans beslut att skriva "Anders Sparrmans resa". Den fick han i arv på 1980-talet, av en bekant som i sin tur hade köpt den av en av Sparrmans ättlingar. De senaste åren har Per Wästberg lagt ned stor möda på att leta upp befintlig fakta om Anders Sparrman, han har läst kyrkböcker och folkbokföring, plöjt igenom Sparrmans "torra vetenskapliga uppsatser och hans fascinerande reseskildringar" och de få brev som finns bevarade som är skrivna av honom. Men han fattade snart beslutet att skriva en roman i stället för en renodlad biografi. Om Sparrmans vetenskapliga rapporter var utförliga var materialet om hans privatliv nämligen desto magrare. - Det går inte att skriva en biografi med så enormt mycket luckor. Så Per Wästberg fyllde i de biografiska tomrummen med hjälp av sin egen fantasi. Ju mer han skrev desto mer identifierade han sig med äventyraren och vetenskapsmannen som på Linnés uppdrag reste ut i världen. - Han var på en ständig forskningsfärd i världen och i kärleken, säger han och tillägger senare: - Men kanske kan man säga att jag gjorde honom mer lik mig själv i vissa avseenden. Vad har upptäckaren och äventyraren Anders Sparrman och författaren och akademiledamoten Per Wästberg gemensamt? - Jag hittar likheter i uppväxtåren och i hans utforskning av Sydafrika. Jag kom också på ungefär samma sätt till södra Afrika, som en sorts oskuld från det neutrala Sverige. Han reagerade enormt mot slaveriet, vilket man kan säga motsvarade min chock när jag ställdes inför apartheids förfärliga ondska. Om Anders Sparrmans personliga resa i kärlekens tecken berättar Per Wästberg utan några säkra belägg för att den passionerade gnistan mellan Sparrman och hans unga fru Lotta Fries verkligen fanns. Även här har han skrivit in en liten bit av sig själv i romanen. Kärleken är den största resan, framhåller han som för några år sedan mötte Sofia och bröt upp från sitt äktenskap för att leva med henne. - Den största upplevelsen är utforskningen av en annan, att kunna gå in i en annan människa totalt. Kärleken, resan som symbol för rörligheten och friheten har varit viktiga teman för mig. Detta har han berört i sina två memoarböcker: "De hemliga rummen" och "Vägarna till Afrika". I den första berättar han om sin skyddade uppväxt i ett övre medelklasshem i Stockholm, den andra domineras av resorna ut i världen, till USA, men framför allt till Rhodesia, Sydafrika och Moçambique där han chockas av rasförtrycket. Den upplevelsen fick honom att engagera sig ideellt, i Amnesty och Pen-klubben. I höst belönas han med den högsta orden en utlänning kan få i Sydafrika, Grand companion of Oliver Tambo. Möjligen kan det fungera som en liten knäpp på näsan på de kritiker som mer eller mindre subtilt hävdat att han färdats på en räkmacka genom livet. - Den undertonen i kritiken är jag van vid, sedan väldigt många år. Jag anser mig inte vara en goddagspilt, men jag har naturligtvis varit väldigt privilegierad och kunnat leva ett liv som jag önskade mig ungefär från början. Jag har kunnat vara så fri som möjligt, så obunden som möjligt och göra det jag drömt om. Nu väntar tredje delen i hans memoarserie, en bok som ska fokusera på åren mellan 32 och 45, då han var chefredaktör på Dagens Nyheter och ordförande i Internationella Pen-klubben. Anders Sparrmans liv har han lagt till handlingarna, även om han fortfarande funderar över vad det var som gick snett för den uppburne äventyraren senare i livet. - Jag skulle säga att när han väl kom hem var det något som slocknade i honom. Han var en resenär och upptäckare och när han kom tillbaka hade det viktigaste i hans liv förflutet, säger Per Wästberg.

En resa i Anders Sparrmans fotspår

I barndomen färdades Per Wästberg med kapten Cook över boksidorna. I vuxen ålder har han gjort om resan i sällskap av Linnés lärjunge, Anders Sparrman. Magiskt stoff till romanen har Sparrmans egen sjömanskista bidragit med.