En relation med kulturkrockar

"Det sticker ut som en schweizare i Kenya" skulle kunna vara ett talesätt.
För sticker ut gör hon, den blonda valkyrian Carola som drabbas av den stora passionen när hon ser massajkrigaren Lemalian under en semesterresa i landet.
Att "påfågla" definieras av raggningsexperten Neil Strauss som "att klä sig i pråliga kläder eller med iögonfallande accessoarer för att väcka kvinnors uppmärksamhet". Lemalian har orange klänning, färgexploderande örontofsar och stora vapen. Carolas svenniga pojkvän får åka ensam hem till Schweiz i sina koloniala khakishorts.

Resten av "Den vita massajen" öppnar sig som ett floddelta av alternativa tolkningar. Är den rasistisk? Säkert i somliga ögon. Realistisk? Kulturellt inkännande eller fördömande?
Carola kommer från landet vars nationalsport är städning till en region av världen där det bara, för att citera en av rollfigurerna, finns getter och törnen och där kvinnor kanske rankas före törnen men definitivt efter getterna. Klart är att hennes försök att anpassa sig enbart skildras genom hennes egna ögon. Det är hon som får lära Lemalian att visa ömhet, stå i affär utan att ge bort varorna och ha sex som inte är över på tio sekunder. Vad lär hon sig själv? Oklart. Vad väntade hon sig egentligen finna där ute i bushen? Ovisst.
Deras relation går från början i skarp uppförsbacke under stekande sol. Men man ser dem aldrig diskutera den. Deras samtal består mest i att Carola beklagar sig på tyska, ett språk som Lemalian inte förstår. Konflikter byggs upp mycket långsamt och tuggas länge och omständligt, men det är aldrig de viktiga konflikterna. Filmen tar slut men lämnar bara efter sig en härva av lösa, svartvita trådändar.