En rätt hårdhjärtad moralitet

Så Johnny Depp förnekar att han baserade sitt porträtt av chokladfabrikören Willy Wonka på Michael Jackson?
Men Johnny: Du spelar en likblek enstöring med sammetskläder, solglasögon, gäll flickröst och trasig barndom som bjuder in små barn till sitt tillslutna, mytomspunna, enorma hem där de blir märkta för livet? Erkänn att du skulle ha blånekat även om din Willy Wonka haft en chimpans vid namn Bubbles, elefantmannens skelett och rättigheterna till samtliga Beatleslåtar.
Men låt oss kasta Jackson/Wonka-parallellerna åt sidan och koncentrera oss på filmen "Kalle och chokladfabriken", och låt oss direkt slå fast att när två så egensinniga konstnärer som (författaren) Roald Dahl och (regissören) Tim Burton möts måste det slå gnistor.
Och att det gör det.

Willy Wonka, the king of lollipop, lottar ut fem biljetter till lyckliga barn som ska få se hans chokladfabrik inifrån. På vägen genom fabriken testas barnens själsegenskaper mot en bakgrund av blixtar och dunder, magiska under och godis av alla former och smaker. Bara en av dem kan vinna Willy Wonkas hemliga pris.
"Kalle och chokladfabriken" är en rätt hårdhjärtad moralitet, en "Pelle Snusk" med koladoft där små barn straffas för sina respektive karaktärsbrister. Men den förtjänar lovord för sin bildglädje och för att regissören Tim Burton inte gett efter för vare sig sentimentalitet eller politisk korrekthet (de roligaste skämten handlar som så ofta här i livet om glupska tyskar).
Och för att Johnny Depp, efter känd förebild, är så fantastiskt skrämmande i sin labila bräcklighet.