En orkester som kunde heta Camerata Roman

Bara på ett par dagar har vi kunnat få lyssna på högklassig musik i Sankt Petri kyrka. Men måndagens konsert var utan mänskliga röster. Stråkorkestern det då handlar om heter Orchestra de camera Ciuc. Men den skulle kunna heta Camerata Roman. För med det namnet hade de kunnat svara ja på frågan om de hette Camerata Roman för att de kom från Rumänien.
Den där frågan om hemlandet var Rumänien fick ju vår egen länsensemble svara nej på så många gånger under sin första USA-turné att man beslöt att byta namn. Det är därför den idag heter Camerata Nordica.
Fast Rumänien/Ungern handlar det egentligen mera om den här kvällen. Blandningen i orkestern är sådan. Även turnéns dirigent, Gergely Ménesi är ungrare.

Camerata Nordica har en normalbesättning på 15. "Ciuc-cameraterna" är 22, och det märks. Extra noterar man det i de tyngre registren. Två kontrabasar och fyra cellister mot Cameraternas 2 och 1 ger utslag i klangfärgen .
Det är också en påfallande ung orkester. Man kan inte låta bli att undra hur det står till med stråkåterväxten i Sverige? Framtidsoron för symfonisk musik i Sverige breder ut sig.
Att "Camera Ciuc" dyker upp i Västervik får vi tacka den generösa sponsorn och musikentusiasten Gizella Pallay i Kalmar. Det är hon som bjudit in hela orkestern till Sverige.
Bara rese- och omkostnaderna Kalmar-Västervik svarar Västerviks Orkesterförening för tillsammans med Västerviks Församling.
Kommer ett tillfälle som detta tar man ju chansen att bjuda västervikarna på ännu en upplevelse. Storslagen blev den.

Programmets första del omfattade Mozarts Divertimento i F-dur och Vivaldis Konsert för två celli, den i g-moll.
Här går jag direkt in i cellokonserten. De två solisterna var Éva Kecskés Ávéd och Peter Kozma, båda lysande. Det märkliga är att Éva bara är 14 år och Peters elev, hur vuxet hon än hanterar sitt instrument.
De är totalt olika i sitt sätt att spela de cellodialoger som konserten är uppbyggd med. Läraren har ett utåtriktat, klarspråkigt temperament. Eleven ser ut som den lugna, den stillsamma av de två, men i utspelet är hon inte det minsta underlägsen utan lika stark, lika personlig.

Efter en paus spelade man Mendelssohns ensatsiga Stråksymfoni nr X i h-moll samt Brittens mer satsrika "Simple Symphony".
Dirigenten behärskar sina stråkartister. Han utstrålar både sans och vitalitet. Samt ett skönt förtroende för sina medspelare.
Särskilt tror jag att många häpnade, beundrade stilsäkerheten i tredje satsen, den med pizzicato. Den kändes som en konstfärdig stråkbalett.
Applåderna var mäktiga. Extranumret blev Boccherinis kära Menuett. Den steg fram som en blomstergåva till publiken, innan Orkesterföreningens nye ordförande Matz Pettersson, hann fram med sina buketter.
Med andra ord: ännu en stor kväll i kammarformat i Västerviks musikliv. Visst ger det löften!