En omvänds bekännelse

För min man började det för ett tiotal år sedan, mig drabbade det i augusti 2001. Det är ett tillstånd som inte kan botas utan som nog får betraktas som kroniskt. Som de flesta åkommor som drabbar en vid mogen ålder så har den en tendens att förvärras för varje år. Det mest märkbara symtomet är en oemotståndlig längtan att varannan tisdagskväll under den ljusa delen av året bege sig till Västerviks motorstadion, i svårare fall måste resor ske till närbelägna banor då två veckors avhållsamhet kan medföra svåra abstinensbesvär.
För den som inte redan gissat så handlar det om speedwayfeber.
Under många år fick jag frågan från min man om jag inte skulle följa med på match. Svaret blev alltid:
- Nej tack, att stå där och se hur tokiga motorcyklister far runt på en bana kan väl inte vara något vettigt sätt att fördriva tiden.
Vändpunkten kom när det skulle ordnas middag med dans efter en match och den som inte gick och tittade på speedway inte fick vara med på festen. Och vad gör man inte för att få komma på fest. Första matchen, det ska villigt erkännas, blev inte någon riktig höjdare, jag var mest förvirrad av vem som hade vilken färg på hjälmen, hur många varv som skulle avverkas och livrädd att någon skulle köra omkull.
Kvällen gav i alla fall mersmak, och numera missar jag aldrig en match. Att få vara med och höra motorerna rusas och känna spänningen stiga i luften allt efter som klockan närmar sig sjuslaget är något alldeles speciellt. Att sedan maken kommit att ingå i Hulthorvasåggänget tillför förstås ett extra spänningsmoment.
- Vem ska få första femettan och vem i hemmalaget har kört bäst? är frågor som hänger i luften under kvällen och som engagerar flera än de som ingår i den inre kretsen.
Min personlige idol ända sedan första säsongen är Tomasz Gollob, suverän om det passar men aldrig helt att lita på. Inte blev han en mindre idol när han efter en match under förra säsongen stegade fram till staketet och överlämnade sina blommor till mig, inte till någon av de många unga snygga tjejerna som fanns närmre till hands. Orsaken vet jag inte, kanske han någon gång i ögonvrån sett mig vifta med min hemsydda polska flagga.
Tillverkningen av den är nog ett av de mer udda symtomen på speedwayfeber som jag drabbats av, ett annat är att jag kommit på mig med att på onsdagsmorgonen börja VT-läsningen med att studera sportsidorna, sidor som jag tidigare tyckt var fullständigt ovidkommande.
Så ni som inte redan blivit smittade av den angenäma åkomman speedwayfeber, gå till Ljungheden om två veckor, då kommer grannlaget från Målilla på besök och "våra grabbar" behöver allt stöd de kan få. Till er som fortfarande tror att det här bara är en sport för unga, morska män kan jag intyga att runt Ljungheden finns alla kön, åldrar, samhällsklasser och civilstånd representerade. Och några huliganer, av det slag som verkar förpesta en del andra sportevenemang, har då jag aldrig sett skymten av.
Så väl mött på Ljungheden, det kostar bara 100 kronor, men är roligt och spännande för minst det dubbla.