En oerhörd rollprestation

Det är en makalös värld han byggt upp, regissören Mike Leigh (?Hemligheter och lögner?). En 1950-talets Londonvärld där dånet från andra världskriget och blitzen fortfarande ekar mellan grå husväggar, där det doftar te och fattigdom men där människorna spänner sin överläpp, nickar mot varandra och kämpar vidare i övertygelsen att en bättre tid hägrar och att kung Georges Storbritannien ännu styr över vågorna.

En av dem som kämpar allra tapprast är Vera Drake. Denna urkraft till brittisk tant som inte tror att någon mänsklig olycka är så smärtsam att den inte kan läkas av en kopp rykande te: ?Vass metallstång rätt igenom båda lungorna? Oh dear, I?ll put the kettle on?.

Men Vera har hjälp av sin underbara arbetarklassfamilj, en skara som är så äppelkindad, tapper och optimistisk att man först tar dem för brittiska släktingar till Joakim Pirinens ?Familjen Bra? ? allt, precis allt är toppen.

Mot dem och deras kärlek-i-misären ställs en annan familj, överklass och infryst i ett isblock, hos vilka Vera arbetar som städerska. Till en början, innan man får grepp om filmen, undrar man om den är en mindre nyanserad nyinspelning av ?Herrskap och tjänstefolk? och man stör sig inte så lite på Leigh och hans klassklichéer. Sedan börjar ?Vera Drake? på riktigt. Den börjar på riktigt och man inser vad det är som Vera sysslar med egentligen, det som inte ens Familjen Bra känner till och man översköljs av moraliska frågor som man inte kan svara på och Mike Leigh ger inga svar, han bara visar upp en situation där människor liksom bara glidit in och det är mycket, mycket svårt att vinna.

Och samtidigt pågår något helt annat på duken. Imelda Staunton som spelar Vera Drake vrider successivt upp intensiteten, vrider upp den ännu mer och levererar till slut en sådan oerhörd rollprestation att den där Oscarstatyetten (?Vera Drake? har förutom bästa kvinnliga huvudroll ytterligare två nomineringar) redan borde ligga i ett hårt paket adresserat över Atlanten.
?Vera Drake? är en teaterpjäs utan att vara teatral, och vad bättre är ? den är ett litet stycke England, en tid, ett samhälle, en mentalitet som Mike Leigh fångat eller skapat med hjälp av några få människor, några få rum och en vilja och ett egensinne som han är ganska ensam om i dagens filmvärld.