En Nesser-roman om försoning

När fosterbröderna Viktor Vinblad och David Mörtberg möts igen efter 30 år är det ett helt liv av missförstånd, myter och märkliga föreställningar om varandra som de har att närma sig. Trots att ett mord ligger emellan dem kan de mötas igen, som de bröder de en gång var.
Håkan Nessers nya roman Skuggorna och regnet handlar om försoning.
De två nu medelålders männen har levt som bröder under uppväxten. Viktor blev tidigt föräldralös sedan hans far mördat hans mor och sedan tagit sitt eget liv strax därefter. Mördarungen får komma till Davids familj där han växer upp. Men ett nytt mord, 1973 när de båda är 23 år gamla, gör att de skiljs åt då Viktor försvinner från stan. Han är misstänkt för mordet på en ung kvinna som bor i samma kollektiv, tillsammans med ett par andra.
"Varje människa är en ö, men Viktor har ingen hamn. Ingen plats där man kan gå iland, ungefär så känns det faktiskt". Så beskriver David sin fosterbror Viktor i tonåren när han som vuxen berättar om ungdomstiden.
Sakta växer bilden fram av en säregen människa, en pojke som kastas ut i den stora ensamheten när båda hans föräldrar dött. Och det känns under läsningen att det är först som vuxen man som David kan se det utsatta barn som Viktor då var.
Håkan Nesser ger oss en berättelse som växer och förmerar läsupplevelsen och som visar prov på stor klokskap och eftertanke och en särskild förståelse för den mänskliga naturen.
Som författare har han utvecklats stadigt och även om han nu byter landskap och har lämnat det dunkla Nordeuropa i sina böcker om van Veeteren och befinner sig i Sverige så finns släktskapet kvar med dessa tidigare berättelser. Och även hans två tidigare berättelser från Kumla kan skymta i den nya.
I slutet av boken återförenas de två forna bröderna, men för läsaren avslöjas inte allt. Men fullt tillräckligt för att vi ska förstå komplexiteten i deras relation och ana en hel del som är fördolt. Den överraskande upplösningen känns, när den väl kommer, helt på sin plats och självklar.
De båda männen är jämnåriga med författaren och precis som i sina Kumlaberättelser har han också i den här en mycket tydlig tidskänsla, oavsett var i tiden vi befinner oss. Det är tidigt 50-tal, det är 70-tal och det är vår egen tid. Och vi känner igen oss, åtminstone vi 50-talister.
Tiden och tidsandan känns här både viktiga som ingrediens och som ram för berättelsen. Tidens seder spelar roll och påverkar människorna. Håkan Nesser klarar mycket elegant att både skriva en riktigt varm och mänsklig berättelse som också blir ett viktigt tidsdokument i sig själv. Han har en begåvning som vi ska vara tacksamma för att han tar tillvara.