Vi musiksnobbar har en vi-mot-dem-mentalitet, där det centrala utgörs av brytningen mellan de som är kapabla respektive inkapabla att uppfatta vad som är kvalitativ musik, oavsett genre. Ofta utgörs denna mentalitet av ett schizofrent krig inombords, där man anser att andra borde förstå, men där de i slutändan ändå inte får. Då skulle det ju innebära att man ej längre tillhörde en exklusiv grupp likasinnade.
Musiksnobben är ständigt nästintill pinsamt angelägen om hur denne uppfattas av sin omgivning, och blir gärna och ofta övertydlig med sina åsikter.
Att sammankopplas med musik man inte står för är en skräck ej alltför distanserad från dödsbädden. Uttrycken av denna skräck kan tyckas komma från ingenstans, ofta i form av övertydliga suckar, ironiska påpekanden eller en till synes malplacerad anekdot. De är dock fullt medvetna reaktioner. Dessa utlöses av musik som spelas, eller diskuteras, som man tror andra uppfattar som något man gillar, när så synnerligen inte är fallet.
Andra vanliga syndrom är oupplevd nostalgi och generella disclaimer-tendenser.
Ofta kommer jag på mig själv med uttalanden som: "vilken känsla det var i början av 90-talet när hip-hopen verkligen blev erkänd!", fast jag är född -85.. Eller: "Mjae.. de hade några grymma skivor tidigare, men nu har de tappat sin identitet.." när det är fråga om musik man gillar som nått en för hög nivå av popularitet. Man måste vara lite svår.
Musiksnobberi är en opretentiös elitism med inställningen att människor utan en likvärdig kunskapsnivå inte besitter någon kunskap alls, och således tillhör "de andra": de oinsatta. Det kan vara en slags tyst jantelag, där man vid felaktiga eller oinsatta uttalanden av mindre vikt bara skrockar inombords, eller utbyter ett menande leende med en likasinnad, om sådan finnes närvarande.
Jantelagens tysta uppsättning upphör dock helt att gälla när människor som inte vet vad de pratar om ska informera andra, eller till och med musiksnobben själv, om hur saker och ting ligger till. Då råder fullkomlig nolltolerans och detta medför givetvis skoningslösa fotknölskapningar och kompromisslösa tillrättavisningar.
Slutligen bör dock påpekas att bakom den fördomsfulla, självupptagna och nedlåtande framtoningen som musiksnobben ger uttryck för, döljer det sig faktiskt en person som även innehar sympatiska och vänliga personlighetsdrag. Dessvärre är de som bortblåsta så fort någon i omgivningen yttrar: "såg någon Idol igår? Gud vad bra det var!"