En lyrisk installation i en strimlad tillvaro

Beth Gibbons namn återkommer några gånger i Anna Hallbergs tredje diktsamling Mil. Och det är tur. Jag i alla fall behöver sångerskans speciella röst för att hitta ett slags tonläge i dessa identiskt uppställda rektangulära och monotont uppräknande sönderklippta bitar av tillvaron likt revor av en värld där huvudpersonen och alla mötande människor flimrar förbi på resorna längs vägar och torg. Om inte sångerskans mycket speciella framtoning fick binda samman fragmenten skulle jag gå vilse i texterna. Dikter i kalejdoskopiska ögonblicksbilder. Nu möjliggörs i alla fall att fantasin får ett fäste och kan orientera i miljöerna som flimrar förbi. Ett kassettband spelas. Grillad kyckling serveras. Beth Gibbons sjunger och varje dikt är identisk till formen med omslagspärmarnas utskurna remsor som gör att insidornas fotografier av människor i rörelse över gator och torg skymtar fram i strimlade gestalter som när vi ser ut på omgivningen genom persiennerna i ett fönster. Om jag inte misstar mig återfinns poeten själv på en av bilderna. Anna Hallberg, poet, född 1975, som jag tycker skrivit och arrangerat en diktsamling som i mina ögon framstår som en lyrisk installation. Eller är detta ett exempel på samtida förvaltning av nyenkelhetens katalogdikter där det mesta som uppenbaras präntas ner som i långa inventeringslistor? Poetiska uttryck parade med konstruktivismens lekfullhet i allsköns intrång i det konventionella skrivandets konventioner. Och genom tilltaget lyckas förmedla vad som faktiskt virvlar förbi i samhället just nu. Samtidsbilder. Av oss alla lika planeter som kretsar runt men där ingen sol håller tillvaron på plats.Jag kan inte svara på frågorna. Vet endast att det känns som om författaren fångat mycket av den puls och den livsstil som präglar så mycket idag. Att människor, unga på ett särskilt sätt, ständigt är på resande fot i det fysiska och i det mentala rummet. Att tillvaron strimlas sönder och att det möjligen går att hålla samman fragmenten med hjälp av en monotont malande röst från Glasgow. Beth Gibbons namn återkommer några gånger. Kassettbandet och kycklingen också. Och så med ens efter nästan sextio sidor tunnas texten ut. Det blir inte mycket kvar. Föga båtar det att beklaga människorna som likt storstadsnomader förflyttar sig längs vägar och gallerior för att i samlingens sista dikt mötas av en lösryckt rad som visar "en slinga av sol". Men det var då för väl! Står det inte någonstans att det är så det faktiskt förhåller sig; att det regnar för onda och goda och att solen går upp över oss alla. Och om solen klippts sönder till en strimma är det kanske inget märkligt med det. En strimma sol har man väl hört talas om förr.