En krypande otäck stämning

"Running scared" är årets största överraskning, en två timmar lång flämtupplevelse och ett mind game på hög nivå. Vad i helvete, liksom. Vad är det jag ser? "Lock, stock & two smoking barrels" på amerikanska. Tarantino gör "21 gram" men utan avväpnande skrattpauser. Gangsters, väldigt nakna strippor, galna ryssar, blod - och pedofiler.
Spekulativt? Skulle man kunna tro, men på något märkligt sätt håller sig filmen ändå på rätt sida och levererar, levererar, levererar tills du lämnar salongen utmattad som efter en boxningsmatch där du själv stått i ringen.

Öppningen är en kopia på just Tarantinos "De hänsynslösa" med skillnaden att den blodiga passageraren i den rusande bilen är tolv år. Sedan rullas ett våldsdrama upp som kretsar kring ett försvunnet mordvapen som många aktörer är ute efter och är beredda att gå långt för att få tag på.
Bland det sprängfyllda persongalleriet finns en ung maffiamedlem, en cynisk polis, två barn och så de där ryssarna. Hjälp oss. Ryssarna som byggt upp en liten mysig bit av Vladivostok i Queens, ett helvete av bruna tapeter, lika bruna koftor och John Wayne-dyrkan där mamma har stripigt hår och sprucken läpp och pappa är en korsning av Peter Stormare och Cujo.
Efter tio minuter har "Running scared" pumpat ut lika mycket blod som i Tarantinos - ständigt denne Tarantino - samlade produktion.
Och det bara fortsätter, i en riktigt krypande otäck stämning med ständiga, exploderande utbrott av våld.
Filmen är djupt omoralisk och definitivt inte allas tekopp. Men i mina ögon mycket, mycket bra.