En konstig bok med en konstig handling

Detta är inte bara konstigt, det går förbi konstigt. Coupland skapar en egen genre av något som jag faktiskt inte begriper mig på. Prosa är det inte i alla fall, snarare någon slags klippbok av nördfrosseri. Som att jPod är en del av ett spelföretag och har fått sitt namn för att alla som jobbar där har ett efternamn som börjar på J och detta är bara början på nörderiet.
Personalen på jPod tillbringar sin tid med att tävla i Googlesökningar och leta efter felaktiga siffror i Pi (det är alltså en länge sifferkombination än 3.14, den fyller faktiskt flera sidor av boken).

Bokens huvudperson heter Ethan Jarlewski och jobbar såklart på jPod. I hans värld är det helt normalt att hans mamma odlar marijuana i källaren, pappan är misslyckad skådis och brodern någon mystisk typ av säljare. Det är mer än jobbigt och till en början chockerande, men fortfarande något som kan hända, att hjälpa ens mamma att hämnas på langare, hjälpa ens pappa bli av med en galen stalker och att ens bror har illegala flyktingar i Ethans lägenhet.
När en konstig kines får honom att bli springpojke, hans chef vill lägga in en sköldpadda i skejtspelet jPod håller på med, som ett desperat sätt att kommunicera med sin son som denne har dålig kontakt med och de senare under en ny chef i smyg lägger till en ond clown i ett spel om älvor så börjar Ethan faktiskt fundera på om detta är normalt.
Det som verkligen skakar om Ethan är inte något av detta, utan när Coupland själv dyker upp som figur i sin egen bok, och faktiskt räddar livet på Ethan och som gengäld bara vill hans bärbara dator.
Coupland drar med hela Ethans omgivning i något konstigt projekt och han står utanför, hans enda sätt är att återigen skänka sin bärbara dator till Coupland. Datorerna används som underlag till den bok som Coupland skriver på och denna bok är just den bok som du läser (om).

Den minst sagt konstiga handlingen är inte mycket att orda om, stora delar av boken är konstig. Men det är ju konstigheten som är det tilltalande med den här boken, det som gör att man fortsätter att läsa för att man vill veta vad som händer. Handlingen blir aldrig det man tänkt sig och Coupland går ifrån den klassiska romanen med en säregen estetik.
Jag tycker det skönt med författare som tar sig sådana friheter, jag anser att litteratur inte ska vara så bunden till klassiska former utan behöver utvecklas som resten av världen. Prosan behöver finna nya vägar och nya utrycksätt, klassisk prosa är utrotningshotat och frågan är inte om det är bra, för när vi börjar bli för vana så försvinner spänningen. Nej, jag är för konst som spränger murar och bygger nytt.
Coupland fyller halva boken med lekar med typsnitt och olika grafiska tekniker, samtidigt som han bryter mot den klassiska roman formen på ett sätt som inte känns konstlat. Så ska en slipsten dras.