En grym och vacker saga

OK. En dryg timme in i "Stardust" är det dags att komma ihåg att andas och göra en kort summering. Vi har alltså sett en stjärna falla från natthimlen och förvandlas till en vacker kvinna, en kvinna som landat i en parallell värld där hon hittas av en ung och mycket charmant man.

Nu jagas paret av en galen prins, ett hästekipage lastat med prinsens döda, spökande bröder och Michelle Pfeiffer vars hud blir skrynkligare och bröst hängigare för varje scen. Vi har sett gästgivare förvandlas till getter, klingor korsas, ungdomselixir svepas och just när vi tror att "Stardust" inte kan visa oss mer kommer ett flygande piratskepp och fångar huvudpersonerna i ett nät, ett piratskepp lett av Robert De Niro som fantasygenrens första HBT-person.
Nej. Fantasygenrens första öppna HBT-person.

"Stardust" är något så ovanligt som en fantasyprodukt med charm, humor och sjävdistans, något vi kanske inte sett sedan "Bleka dödens minut" ("Princess Bride") från 1987. Det är möjligt att några 14-åriga lajvare därute protesterar, det hör jag inte, jag är upptagen med att rulla ut röda mattor.

"Stardust" är något så ovanligt som en fantasyfilm där det tar 90 minuter innan den första döda stunden dyker upp, en kort monolog om kärlek. Jämför gärna med "Sagan om ringen" och alla dess ändlösa ridturer som bara avbröts av trötta dvärgskämt.
"Stardust" är grym och vacker, som alla riktiga sagor, som Michelle Pfeiffer. Och just när vi tror att "Stardust" inte kan visa oss mer kommer Ricky Gervais in från höger och säger - just det - "You having a laugh?"Fotnot: Stardust har Sverigepremiär och premiär i Västervik i kväll.