På ett avspänt och avväpnande sätt berättade hon om sin författarbakgrund och lovprisade folkhögskolan som hon gav en stor del av äran åt sitt skrivspråk.
Som inledning läste hon högt ur förordet till "Dårens dotter" som flera av eleverna hade läst inför besöket. En bok som fått sin fortsättning i romanen "Tiger".
- Titeln anspelar på min far som inte var någon drömpappa direkt, men som jag i likhet med alla barn var ytterst lojal till. Ungefär hälften i boken är sanning och hälften är påhitt. Tyvärr är det så att allt "normalt" i boken är påhittat, alla tokerier är sanning.
Mian Lodalen har inte saknat stoff till sina berättelser. Det hon saknade från början var språket.
- Jag hade usla betyg i svenska och kunde inte uttrycka mig i skrift. Det lärde jag mig på folkhögskola.
Hon arbetade målmedvetet på att skaffa sig ett skriftspråk - talspråk har hon förmodligen aldrig saknat, hon är en mycket god berättare.
- Dels ville jag skriva debattartiklar, jag har alltid varit politiskt engagerad, dels ville jag berätta min historia.
Många debattartiklar och krönikor har det blivit. Hon är van att befinna sig mitt i debatten med åsikter som i mångas ögon har varit kontroversiella för sin tid. Hon är homosexuell, feminist och vegan, så hon har inte saknat ämnen för sina krönikor och debattinlägg.
För eleverna på skolan i Gamleby berättade hon hur hon tog sig an böckerna om sitt liv. Hur hon tog mod till sig att skriva om sin besvikelsen över sin far medan han ännu är i livet. Om hur hon för att kunna beskriva den lilla svikna flickan riktigt fick gå tillbaka in i rollen och sedan följa sitt liv framåt i tiden.
- Skrivanden har hjälpt mig att komma till insikt och jag rekommenderar verkligen den som har tunga minnen från sitt förflutna att skriva. Antingen för en publik eller så bara för sig själv. För min del blev det som att skriva av sig en 60 kilo tung ryggsäck.
Föredragen avslutades med en frågestund.