Jag hittar norrmän. Och Stockholmare. Och Boråsare. Inte en feskekyrkobesökare eller inbiten iiiii-betonare så kort ögat når. Just det kort, det är trångt på färjan, packade som sillar nästan.
Det är en väldig skillnad i vårt avlånga land. Ostkusten jag bor vid är annorlunda än den i väst. Lite mer bräckt på nått sätt. Det understundom salta smålandskustsinnet blandas i Västervik med det sötare inlandskynnet. Insjöar och hav. Mört och torsk.
Äntligen in till Fjällbacka från Hamburgö och förvirringen. Här ska jag finna dem. Hjulbenta fiskare med rullande gång med gaveln på sitt vita hus precis vid en 100 meter hög lodrät bergvägg och havet som frukost-tv. Dom heter nog Viking allihop. Vad jag istället hittar är Stockholmare från Borås och Karlstad, Ulricehamnare från Hamburgsund och så jag, en Västervikare i förskingringen. Till slut en, EN kvinna som drar på siiina iiin så där salt. Och den obligatoriska ungen på bryggan som försöker fånga krabbor. Pittoreskt.
Sverige är i blandning. Efter lite vin eller ett telefonsamtal från släkten kommer grunddialekterna fram, eller så förstärks den nya. Vi flyttar på oss verkar det som. Det är riktigt härligt. Och rejält förvirrande. Jag flyttade en hel del när jag var liten. Jag lärde mig dialekterna snabbt, antagligen för att passa in. Stockholmska byttes mot skånska på några dagar. Skånskan försvann snabbare än snabbt till förmån för en viss västervikska, men den har aldrig riktigt fått fäste. Förens nu när jag flyttat tillbaka. Ni vet, det börjar som ironi men blir snart en vokabulär och ett uttal som sätter sig som berget, och det gör ingenting alls. Dialekten är en del av ens personlighet.
På vägen hem från det fantastiska bröllopet i Fjällbacka är jag från Bohuslän ungefär, till en del förtret för min medpassagerare. Jag snackar ryckig men släpig västdialekt av obestämd sort och är nog allmänt störig, ända fram till länsgränsen. Jag är äntligen hemme igen. Förvirrad.