Det är inte trångt i stora konferenssalen på Bryggaren men de som är här är i stämning. De är alla här för att se och höra den skönsjungande gamle hårdrockaren Tommy Nilsson. Det var nämligen som hårdrockare han inledde karriären i Sverige på riktigt, efter att ha kuskat runt i Frankrike några år som discorockare. I Bryggaren i kväll är hårdrocken frånvarande, men den långsamma popen och balladerna som smäktande studsar mellan väggarna är i allra högst grad närvarande, precis som den imponerade och glada publiken. Tommy Nilsson är hemma i sitt material och hans djupa, säregna röst fyller stolsraderna med fredagsmys. Det har skrivits massor om hans röst och det är få som inte känner igen den.
Det har däremot skrivits mindre om hans person på scenen. Han är avslappnad, ironiskt, svär lite och får många garv av den övervägande kvinnliga publiken. Låtarna och hitsen radas skickligt upp av Nilsson. Vissa ingår till och med i ett medley där alla får det som de vill ha. Ingen kan bli besviken på urvalet, även fastän några spontana låtutrop från en kvinna i publiken möts med ett leende och skakningar på huvudet. "Öppna din dörr", "Dina färger var blå" och den lite orättvist utskällda "Jag tror på människan" sitter där de ska.
Tommy är på bra humör, det säger han själv. En ny skiva och en ny bäbis är på gång och kvällen är stillsam.
Det är nästan så jag önskar att han drog på sig den hårda rocken från förr och lyfte taket på riktigt. Lungorna till det har han verkligen.