En film som inte engagerar

Lukas Moodyssons "Container" är ingen film, den är en bildsatt prosadikt.
Och jag gillar ju Lukas Moodyssons poesi. Hans berättarjag är en utsatt själ som står naken mitt i den orkan som är 2006 och bombarderas av intryck och svarar med att ibland viljelöst, passivt låta sig kastas omkring och utnyttjas, ibland gå till ett vildsint motangrepp av furiös aktivitet.
"Container"-texten är en typisk Moodyssonsk rörelse mellan tre plan: det banalt vardagliga ("Jag går till vårdcentralen"), det djupt religiösa/existentialistiska ("Vad är det jag saknar?") och det vulgärmaterialistiska/popkulturella ("Porrstjärnan Savannah krockade med sin bil och fick ett sår i ansiktet") Med andra ord de plan där vi alla rör oss - med ett undantag. Lukas Moodysson blir aldrig privat. Inte på riktigt. Han ställer fram en tvådimensionell "Lukas Moodysson"-figur, en mediedocka som får ta offentlighetens smällar, men själv är han som Nils Holgerssons tomte - just när vi tror att vi har honom ger han oss en örfil och försvinner. Men inte utan att först förvandla oss en aning.
Problemet med "Container" är alltså inte texten, utan bilderna. En stor europeisk man och en liten asiatisk kvinna inblandade i en lek med könsroller och identitet. De är samma person, de är "Lukas Moodysson", de klär ut sig i gasmasker och fasttejpade dockor, de går runt på soptippar och i kyrkor.
Varför? Vet inte.

Hur hänger de ihop med texten? Vet inte. Bryr mig inte. Och just det är det trista med "Container". Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här om en Lukas Moodysson-film, men jag bryr mig inte ett dugg. Jag trodde inte han hade förmågan att göra en ointressant film, tänkte att man kan kalla hans film "dålig" eller "misslyckad" eller vad du vill, men aldrig oengagerande.
Men efter trekvart i Lukas Moodyssons container vill jag bara gå hem, och jag tänker att figurerna på duken är som Helan och Halvan, och jag tänker att kopplingen mellan jungfru Maria och Paris Hilton säkert är uppenbar men bara för Lukas Moodysson, och jag tänker att den upptrappning, den konstnärliga förtätning, det omstörtande allvar som borde komma nu verkar utebli helt.

Och jag tänker att just i filmens slutfas, just när den hade behövts som mest, då har det unika försvunnit ur Lukas Moodyssons röst och allt är mest banalt, allt är bara ord, allt är bara konst för konstens egen skull.