En film i nyanser av brunt och grått

Tyska "De andras liv" är som om Kafkas "Processen" skulle regisseras av Roy Andersson; färgerna är fyra nyanser av brunt och grått, ansiktena uttryckslösa, tv:n visar svartvita dokumentärer om jordbrukets politiska historia och människan är människans varg.
Platsen är DDR, Östtyskland under kommunismen. Gerd Wiesler är officeren i den hemliga polisen, Stasi, som får i uppdrag att övervaka en regissör och hans flickvän. Med hjälp av spioneri och avlyssning ska sanningen fram: Är de politiskt tveksamma, funderar de på att hoppa av till väst, sprider de socialistfientlig litteratur - eller vill Wieslers chef bara ha sex med flickvännen?
Ingen vet, för DDR är en absurdistisk gödselstack av förtryck, misstänksamhet, psykiskt våld och fruktan. Och högst uppe på stacken tronar Stasiagenterna, spejande ut över allt som rör sig i någon riktning som regimen råkar ogilla.
Den tyske regissören Florian Henckel von Donnersmarck skildrar DDR-samhället med precisionen hos en hjärnkirurg. Porträttet är skoningslöst avskalat, medvetet fritt från den "ostalgi" som i komedier av typen "Good-bye Lenin" klätt förtrycket i clownnäsa.

"De andras liv" är en av de mest framgångsrika tyska filmerna på senare år. Det är också en av få filmer som verkligen lever upp till det hajprykte som länge omgett landets filmindustri.
Att den på hemmaplan kritiseras hårt av gamla Stasimän och pensionerade socialistpolitruker är det bästa betyg den kan få.