En film för män över 55 år

Regissören Lars Lennart Forsberg fick inga pengar av Filminstitutet, så då finansierade han och Sven Wollter filmen själva utan gnäll. Gott så, värt respekt. För mest av allt är "Störst av allt" ett bevis på att systemet fungerar. Den skulle inte få något filmstöd. Den är undermålig. Rent ut sagt riktigt, riktigt dålig.
Sven Wollters karaktär, sossepampen och maktmaskinen Aron P, saknar all trovärdighet (han hade varit för magstark till och med i en Skandiastyrelse) men känns ändå rent dokumentär jämfört med Frida Hallgrens journalist som är lika sannolik på Stockholms gator som balrogen i "Sagan om ringen".
Det finns så mycket begåvning här, och alla anstränger sig till det yttersta, men hela tiden vet du att inget som sker i "Störst av allt" skulle kunna hända, ingen av replikerna skulle någonsin kunna sägas på riktigt. Du gömmer ansiktet i händerna medan människor i salongen skrattar högt på fel ställen och intrigen tar allt sjukare vändningar.

Och så lämnar du pressvisningen och hör människor komma fram till upphovsmännen och tacka för en fantastisk filmupplevelse. Du tror först att du förlorat förståndet, men så ser du: De som gripits av "Störst av allt" är alla män över 55 år. De har berörts till tårar av budskapet att även om du lever ett helt liv för karriären, om du går över lik och lämnar dina barn, även då finns en försoning, finns möjligheten till förlåtelse.
"Störst av allt" är de gråa karriärmännens "Så som i himmelen".