En dokusåpa med pingviner

Franska "Pingvinresan" har fått kritik för att den förmänskligar Antarktis pingviner, och visst; när en samling frusna tvåbenta stackare målmedvetet sliter sig fram genom kyla och is för att få dansa, slåss, hångla och para sig en kort stund och sedan genomgå en lååång period av barnpassning (med tillhörande avhållsamhet), då skiljer sig scenen inte mycket från Sverige vintern 2006.
"Pingvinresan" är ingen dokumentär, snarare är det en dokusåpa med djur i rollerna. (Den största likheten med en vanlig Arne Weise-film i SVT2 är att båda blir småtrista i längden.)

Filmteamet följer kejsarpingvinen, en sorts korsning mellan säl, fiskmås och gosedjur, under en parningssäsong. Allt ackompanjeras av en speakertext skriven av Peter Dalle och läst av Gösta Ekman, en text ur pingvinernas eget perspektiv som tyvärr bitvis är jollrigt fånig ("Våra förfäder var envisa"), bitvis klyschig ("Stumma, svarta klippblock...") och bitvis direkt obegriplig ("Natten är så kall att kylan luktar frost").
Ibland förklarar texten inte alls vad som händer - ofta är det när pingvinerna gör något mindre gulligt - och ibland direkt motsäger den vad vi kan se på duken: "Nu rinner krafterna ur mig, nu är det bråttom, nu måste jag verkligen skynda mig" är ord som rimmar rätt illa med pingvinernas inbyggda, sköna sävlighet där de lunkar fram som en sorts isens loja rastafaris.

"Pingvinresan" har blivit en makalös framgång i USA. Naturligtvis beror det på vår förmåga att identifiera oss med djuren, vi känner att naturdramat som utspelas har bäring i våra egna liv.
Men det är inte hela förklaringen - i så fall hade varenda Disneyfilm med riktiga djur legat etta på biotoppen. Snarare handlar det om isen själv; vidderna, kylan, stormen, allt skapar en spelplats som, oavsett hur extrem den är, på något sätt får oss att känna oss hemma.
Frågan är om det verkligen är den lyckliga kärnfamiljen på väg mot havets fiskförråd med nykläckt unge som vi identifierar oss med. Det finns en annan sekvens. En ensam pingvin, en som inte hann med de andra eller kanske gick vilse, en som lämnades av flocken. Nu står han där övergiven och ropar på en ocean av is, omgiven bara av horisont, och ingen finns att svara honom.