När jag fick den här boken så tänkte jag för mig själv, vad gör jag nu? Jag har inte recenserat en bok av en nyligen död författare förut, en nyligen död gigant inom kulturvärlden.Jag tänkte på mina ganska höga krav när det gäller litteratur och hur jag brukar såga böcker jag inte gillar, kan man göra det i det här fallet? Ja, det kan man, och ja det ska man. En bok ska enligt mig recenseras som det den är och inte efter vem som skrivit den. Det är den litterära kvaliteten som ska bedömas oavsett vem som som skrivit den. Det som räknas är själva boken, författaren är bara den som skrivit den och en recension ska aldrig utgå från författaren. Med detta sagt så ska jag övergå till att hylla den här boken, inte för att Anders Paulrud just gått bort, utan för att det sista han skrev är ett mästerverk. Hans sista bok Fjärilen i min hjärna skildrar den sista tiden som döende. På de 131 sidor som boken består av redogör han på ett poetiskt sätt för känslan av vanmakt, att mer och mer förlika sig med tanken på att man snart ska lämna jordelivet. Det är ingen beklagan eller ånger, utan snarare är boken fylld med tacksamhet och glädje över vad man har uträttat i sitt liv. Den smärtan vi ser är hur det är att ta farväl av sin livskamrat långsamt, utdraget, smärtsamt men ändå kärleksfull. Han skriver om cigaretterna, det gift som kom att bli hans död, men ändå hans sista nöje. Han skildrar hur han redan har varit nära att mista livet, när han hade en tumör i hjärnan. Han skildrar sin flykt från verkligheten genom att dra till Paris ett tag.Trots det tunga ämnet så blir läsningen aldrig tung och eller jobbig då döden skildras på ett avslappnat sätt utan att för den delen vara utan det allvar som den innebär. Språket är som sagt poetiskt, och det mesta av boken är korta stycken på en halv sida, men fulla med sprängkraft. Jag är glad över att Albert Bonniers Förlag har låtit trycka ordet roman på omslaget, för det visar att en roman inte behöver följa standardiserade mallar utan kan få vara en fri form av litteratur som gränsar till den ännu friare poesin. En roman av det traditionella slaget hade nog blivit mer distanserad, här kommer vi närmare författaren och också huvudpersonen och får en inblick i hur han tänker. Då det är just tankarna vi får läsa, inte en skildring av vad han tänker och gör, utan vad han faktiskt tänker. Det är synd att Anders Paulrud dog, vi behöver mer sådan här litteratur i det här landet.
NY BOK
Anders Paulrud Fjärilen i min hjärnaAlbert Bonniers Förlag
