En CD från Västervik till omvärlden

Den klangmättade, respektingivande Wisteniusorgeln har varit med om mycket under sina 261 år i Sankta Gertruds kyrka. På 1740-talet fanns redan en orgel på plats men i så uselt skick att man bestämde sig för att bygga en ny. Den östgötske orgelbyggaren Johan Wistenius fick uppdraget. Totalt nere var ändå inte 1600-talsorgeln. Wistenius transplanterade flera stämmor till sin skapelse.

En uppmärksammad händelse kom en söndag 1762, mitt under högmässan. En åskblixt slog ihjäl orgeltramparen och skadade stora delar av orgeln. 1905, när Sankt Petri invigdes, lät man Sankta Gertrud bli sädeslager! Det mådde orgeln inte särskilt bra av.
År 2001 var orgelns senaste restaurering klar. Då återfick också orgelläktaren sin ursprungsform. Orgelmästare från när och fjärran började höra av sig för att få spela. Vi råkar alltså ha en orgelklenod i stan.

För bara någon vecka sen var själva orgeln nära döden när det började brinna i ett fönster alldeles nedanför läktaren. Att inte orgelns alla beskyddare, till exempel den närmaste, församlingens organist Bo Ingelberg, fick hjärtslag av skräck känns som rena under. Mitt i fasan suckade Bo Ingelberg lättad: vi fick i alla Wistenius-CDn klar. Det är den det ska handla om nu.
Redan strax efter restaureringen beslöt kyrkan att genomföra en CD-inspelning med Bo Ingelberg som organist och konstnärlig beslutsfattare och med Roland och Hillevi Hogman som producenter.
I oktober 2003 började man inspelningarna och fortsatte våren 2004.

Läsare med erfarenhet från inspelningar utanför studiotystnad begriper svårigheterna. Låt mig teckna en översikt. Om vi säger att den totala inspelningslängden är 1 meter representerar den färdiga CDn kanske 3 centimeter.
En egensinnig orgel, termostater som behagar slå av, kajor som babblar, sena, högljudda festprissar på kyrkans gräsmattor, hundar som skäller. Sportplan på väg till Mommehål. För att inte tala om alla bilar. Och mc! Roland Hogman kan berätta. Allt störande måste raderas, ersättas.

I anslutning till lördagsstunden i kyrkan presenterades den nya CDn. Därmed kallades det hela Releasekonsert. Översättning till Utsläppskonsert eller något åt det hållet låter inte lika elegant.
Wisteniusorgeln är ju ingen stor orgel, med bara en manual och ganska begränsat pedalomfång. Men Bo Ingelberg lockar fram en imponerande mångsidighet genom sina val, sin registrering, sitt spel.
Resultatet är högklassigt. Bo Ingelberg har valt barockmusik av tonsättare som var verksamma när Wisteniusorgeln kom till. Ja, alla utom en. Johann Pachelbel hörde till generationen före Bach och dog redan 1706. Tysk barock är centrum, med Bach som vägvisare. Inledningsstycket, både på CDn och konserten, anger tonen, inte minst den strängt kyrkliga då Bachs urtema i sitt stora C-durpreludium symboliserar treenigheten.
Rollen att avrunda konserten fick hans favoritelev, Johann Ludwig Krebs med den melodiösa orgelkoralen "Von Gott will ich nicht lassen".
Den titeln, på svenska "Från Gud vill jag ej vika" förekommer tre gånger på CDn. Förutom av Krebs av Bach själv samt Johann Gottfried Walther genom ett par korta, pigga koralvariationer.

Två svenska tonsättare finns med på CDn. Johan Agrell (som på 1710-talet gick på gymnasiet i Linköping) med sin femte Sonat. Och Ferdinand Zellbell (d.ä, invandrad från tyska Zelle).
CDn "Bo Ingelberg meets Jonas Wistenius" är inte bara en konstnärlig och teknisk prestation. Den borde bli ett kärt, vida spritt dokument över vad vi också äger i Västervik, en mäktig orgelpark, i händerna på äkta musikanter.