En brandfackla som slocknar

Titel: Goya?s ghosts
Premiär: 4 april 2007
Med: Natalie Portman, Stellan Skarsgård, Javier Bardem med flera
Regi: Milos Forman
Speltid: 1 tim 44 min
Censur: 15 år"The inquisition, what a show, the inquisition, here we go..."
Ja, det är svårt att inte se den gamla Monty Python-sketchen sticka fram sitt odygdiga lillebrorsflin bakom Milos Formans elefanttunga skildring av livet i den spanska inkvisitionens skugga: "Aha, hon säger nej till en portion nyslaktad gris, hon måste vara judinna, vi låter vår otäckaste munk skutta ner med henne till tortyrkammaren, sedan kan han få klämma lite på de bedjande flickornas rumpor innan han muntert visslande hoppar på 15.23-vagnen till häxtribunalen".

"Goya?s ghosts" är en brandfackla mot religiös intolerans och fursteslickeri, men Forman viftar så intensivt med den att den slocknar direkt.
Stellan Skarsgård spelar den spanske konstnären Goya som i det maktpolitiska Europas centrum snabbt lär sig att hålla mun, ducka och bara måla av nya härskare i den takt de behagar dyka upp.
Natalie Portman spelar hans olyckliga modell, Inés, medan Javier Bardem gör en stark insats i en svag, pamflettaktig roll som den mordiske opportunisten, ständigt redo att följa vittringen av makt oavsett under vilken fana den marscherar.

Meningen är att vi ska se det stora (Napoleonkrigen, den villkorslösa kärleken) i det lilla (den sönderslagna familjen, en konstnärs öde).
Men manuset är för svagt och Forman försöker kompensera med svulstighet: Kvinnorna lider, hororna har dåliga tänder, männen sveper undan sina brokiga kappor och blickar stolt mot framtiden och ett viktigt samtal kan när som helst avbrytas av att en svettig soldat brakar in och förkunnar att britterna landstigit i Portugallien.
Tavlan är överburlesk. Färgen vägrar fästa.