En bondemässa med sprängkraft
70-talets strider är grunden till att den såkallade Nicaraguanska Bondemässan kom till, och det hände 1975. Mannen bakom verket heter Carlos Mejía Godoy, folkkär även som sångare.
Han som från en tid i Nicaragua tog mässan med sig hem till Sverige heter John Ronnås och är präst. Detta hände 1986. Då var Ronnås ännu inte prästvigd men chef för Radions religionsredaktion.
I dag är han 81 men så sent som i somras vikarierade han för Inger Styrbjörn som präst i Överum. Att idén till den här helgens händelser föddes dem emellan är en rimlig gissning.
På söndagskvällen, då mässan gavs i den kyrkan, var han på plats. Säkert njöt han, för det är verkligen ett vackert utförande som Margareta Hjalmarsson och Elisabeth Karlsson har arbetat fram.
Själv var jag med om lördagskvällens omgång i Blackstads kyrka.
Den svenska textversionen har Kiki Eldh signerat. Att översätta den här typen av texter är inte lätt. Att få den svenska texten sångbar till de nicaraguanska rytmerna är som ett hinderlopp. I det aktuella fallet är det dessutom inte fråga om att få en redan samsjungen kör med sig. Fem kyrkokörer är inblandade, från Ankarsrum, Blackstad, Hallingeberg, Dalhem och Överum. Resultatet förbluffar. Kören lät helt enkelt strålande. Full av kraft och fröjd.
Vad som skiljer den här mässan från några besläktade är glädjen, den rent revolutionära upprymdheten. Här finns ingen tvekan om vem som ska vinna. Och allt beror på övertygelsen om vilken sida Gud har valt att stå på.. Mässan blir en nattvard för livet, inte för saligheten.
En stor, orädd kör behövs alltså. Och ett par lika frejdiga solister. Vilka instrument som ska skugga och lyfta fram sången spelar mindre roll. Det går med ett dragspel, en flöjt och några trummor. Den uppställningen fick gälla den här gången, med gitarr som tillägg.
Inge Jonsson stod för flöjtspelet, Leif Johansson för dragspelet, Lars Nilsson var gitarrist och Anders Lundgren rörde sig bland sina slagverk, till&med en xylofon i ?sista aktens? jubelexplosion.
Missa Campesina Nicaraguense, som den heter på originalspråket, tar ungefär en timme. Då ingår nattvarden och ett par psalmtillägg. Ett är psalm 89 och den är särskilt intressant i sammanhanget. Den har så mycket av samma anda som mässans egen musik.
Jobbet att leda allt detta är komplicerat. Att arbeta ihop det ännu värre. De två kantorerna Margareta Hjalmarsson och Elisabeth Karlsson har delat på uppdraget och gjorde så även under själva konserten. Förtjänstfullt!
De fyra nämnda musikanterna är ytterst erfarna. Små, plötsliga tveksamheter i ensemblen täcker de så snabbt och smidigt att man nästan njuter mer av det än det alldeles perfekta. En bondemässas plogfåror ska kunna ha krokar i taktstrecken.
Sångsolisterna då? Katarina Larsson och Leif Schelin.
Katarina Larsson, sånglärare på Västerviks musikskola, har på kort tid byggt upp en ställning som en sann tillgång i musiklivet. Här gav hon ytterligare ett prov på sin förmåga. Inte bara rent sångligt. Hennes inlevelse, energin i tonen stämmer precis med mässans avsikter.
För Leif Schelin, erfaren körsångare, inte lika rutinerad som solist, måste den här uppgiften vara ett mätbart trappsteg. Valet av honom var fyndigt: fin röst och obesvärad profil!
Begreppet mässa är viktigt att stanna vid. En kyrklig mässa handlar det om och ingenting annat. Kontraktsprosten Claes-Göran Thorells roll som glad förkunnare och välsignare är lika knutet till handlingen som allt det andra.
Så jobbar vi med nyheter