En bohem i rännstenen

Ah, Paris, Montparnasse, 1919: En tid och en plats då livet var ett enda studentspex, ett dadaistiskt experiment i bohemeri, då slokhatten och kappan signalerade Konstnär, då mannen målade av kvinnan som först lät sig kärleksplågas av honom och sedan blidkades av en lång, smäktande genikyss.
Ja, hjälp oss. Knappt en enda konstnärsklyschig gatsten lämnas ovänd i det här äventyret där Andy Garcia spelar konstnären Modigliani vars korta liv skildras som en enda Mozart/Salieri-kamp där Modi, förstås, var Mozart (han till och med hette Amedeo i förnamn) med Lasse Berghagen-gester och buspojkeglimt och Picasso en föredetting, en publikfriande borgarbracka.
Och självklart ska de båda mötas i en sorts sn*ppmätande målartävling där Picassos fallos är pistolen och Modiglianis är flaskan - bara inte supandet och hostandet tar Modi först där han ligger och är bohem i rännstenen med absintbuteljen som en diande baby vid bröstet.
Och det är höga tonfall och stora, svepande rörelser och aldrig, aldrig tar filmen slut och förmodligen pågår den fortfarande någonstans.