I skolan fick vi lära oss att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Den bilden skulle spegla storheten och makten.
Ernst Jones, den gamle socialisten, kontrade på 1850-talet med att det var väldet där "blodet aldrig torkade". Det ger en annan och brutalare bild av verkligheten.
Och det är i den andan som John Newsinger (översatt av Henrik Celander) skriver. Det är en ursinnig uppgörelse med den brittiska kolonialmakten.
Han beskriver århundraden av förtryck, våld och grymheter som inte står nazisternas illdåd under andra världskriget efter i ondska. Han hävdar till och med att nazisterna lärde sig en hel del fula knep av britternas smutsiga hantverk.
Bilden av eleganta ginpimplande överstar i tropikhjälm får sig en riktig snytning i Newsinger granskning.
Här beskrivs britterna som arroganta snobbar som var övertygade om sin egen förträfflighet och överlägsenhet, som tillät dem att bete sig som riktiga svin mot de folk som de ansåg sig ha rätt att styra.
Boken börjar på Jamacia på 1730-talet när slavarna gjorde uppror.
Sedan får vi följa med på en blodig resa i historien som inte slutar förrän i modern tid - med de afrikanska staternas självständighet. Britterna har mycket blod på sina händer. De har inte spelat någon roll vilka som suttit vid makten.
Tories eller Labour har kvittat lika. De har slagit ihjäl sina motståndare med samma kraft och glöd för att behålla imperiet intakt.
Men man ska komma ihåg när man läser den här boken att John Newsinger har ett klart vänsterperspektiv på tillvaron. Han framställer britterna som ondskefulla herrar som var beredda till vilka illdåd som helst för att få behålla makten och härligheten. Det finns kanske anledning att inte svälja allt helt och otuggat.