Boken är en poetisk och drömsk biografi där bilderna får berätta, ibland med hjälp av, eller kanske snarare kompletterade av, några väl valda ord.
Som bildkonstnär var det en självklar väg för Hoschang att ta, förklarar han.
– En bild representerar något orden aldrig kan förmedla, menar han.
Kärlek och död, ljus och mörker, är genomgående teman i boken. Två poler som för en pågående balansakt genom bokens sidor.
Av dessa båda revolutionära krafter är kärleken den starkare, betonar Hoschang.
– Döden kommer bara en gång till människan. Men kärleken kan komma många gånger, säger han.
– Jag ser min bok som en hyllning till kärleken.
Arbetet inleddes för fyra-fem år sedan.
– Då visste jag inte hur resultatet skulle bli. När man börjar plocka bland minnen, dyker ännu fler upp.
När man lämnat sitt hemland för ett liv någon annanstans bildas en spricka i själen, poängterar Hoschang.
Och med stigande ålder har sprickan blivit allt mer kännbar.
– Det har "gnagt" där inombords, sprickan har blivit större och till slut krävt bearbetning.
Alla bilder, utom en enda, är Hoschangs egna. De är tagna i Iran och Sverige mellan åren 1965 och 2011. Somliga är tagna med digital teknik, andra med analog kamera.
Gamla dokument och uttrycksfulla fotografier bildar spännande collage och konstverk.
Det var en annons i en persisk dagstidning som fick Hoschang att lämna uppväxtstaden Teheran till förmån för Sverige en gång i tiden. Då var han 26 år gammal. Året var 1979, det vill säga året efter att revolutionen i Iran bröt ut, och samma år som Shahen av Iran störtades.
I annonsen framgick att man kunde utbilda sig gratis i Sverige, vilket avgjorde saken.
Hoschang pluggade film i Stockholm och utbildade sig så småningom till bildlärare i Umeå. På loven jobbade han inom industrin, och på det han tjänade ihop där – i kombination med ett litet bidrag från mor och far i Iran – klarade han uppehället under terminerna.
Det enda han visste om Sverige innan avresan var sådant som han snappat upp från filmer av Vilgot Sjöman och Ingmar Bergman, varav allt inte var så typiskt för Sverige skulle det visa sig ...
Revolutionen och kriget men kanske framför allt kärleken gjorde att Hoschang Moschiri blev kvar i Sverige. Han har visserligen återvänt till Iran med jämna mellanrum, men då som besökare.
Sedan 1981 är han bosatt i Västervik, Småland.
I "På nytt skall jag hälsa solen" skildrar han, med en personlig berättarteknik, sina minnen och erfarenheter och den kontrastrika verklighet som är hans liv.
På fredag kan du läsa en recension av boken i VT.