En artist på väg uppåt

Carl-Henrik Fernandi är en ung man som man då och då ser marschera uppför eller nerför någon gata i Västervik. Stegen är långa, glada och snabba. Långa steg hör ihop med att han själv är lång. Glada för hans nyfikenhet - efter nästa steg väntar alltid något nytt. Snabba beror, tror jag, på hans målmedvetna stil. Han vet vart han är på väg.
För Västerviksbor som följer med i musiklivet, främst konstmusiken, är han bekant. Många har hört honom spela. Alt- och sopransax är hans instrument.

Han är inte uppvuxen här, men hans föräldrar är västerviksbor sedan några år. Detta är alltså ena skälet till att man möter honom. Det andra kan vara att en konsert är på gång. Så är det nu. På onsdag kväll blir den av, i Marieborgskyrkan. Carl-Henrik Fernandi tillsammans med pianisten Jonathan Fritzén.
För det mesta brukar Carl-Henrik hålla sig till storfavoriterna inom det klassiska. Som Bach och Schubert. Den här omgången blir annorlunda och kommer att även rymma traditionella jullåtar, i tolkningar med både klassisk, jazziga och popig ton!
Jonathan Fritzéns bakgrund är jazzen, så allt passar bra. Samarbetet dem emellan är nytt. Och spännande, säger Carl-Henrik.

Men vem är han egentligen, den unge mannen och artisten, med sina intensiva ögon och ett hår så stukat efter dagens stil att det ser alldeles vilt ut?
I våras, det har vi skrivit om tidigare, fick han hålla sin Diplomkonsert (som det heter på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm) i Berwaldhallen. Med Sveriges Radios symfoniorkester bakom sig!
Det är sannerligen inte alla musikhögskoleelever som får den chansen. Men Carl-Henrik hör till de utvalda. Hans huvudlärare på Musikhögskolan, professorn Christer Jonsson, skrev i sitt utlåtande så här:
?Carl-Henrik Fernandi är en utomordentligt skicklig instrumentalist som besitter en unik musikalisk begåvning. Hans hängivna intresse tillsammans med en personlig integritet av sällan skådat slag har givit honom en unik ställning som solist. Det är med stor glädje och övertygelse jag vill påstå att Carl-Henrik kommer att få en mycket framträdande och betydelsefull plats i svenskt musikliv.?

Parallellt med utbildningen i Stockholm studerade Carl-Henrik under ett par år även för en av världens bästa saxofonister och saxofonpedagoger, Arno Bornkamp, på Conservatorium i Amsterdam. Sin Diplomkonsert där höll han i våras.
Vi som på olika sätt bevakar och följer utvecklingen inom svenskt musikliv tror stenhårt på Carl-Henrik Fernandis framtid. Att det ändå inte är alldeles lätt att skapa just den framtiden vet vi också. Det handlar inte bara om konkurrens, det handlar om det totala utrymmet. Och naturligtvis om pengar. Vem vågar satsa på ännu ett nytt namn? Inom en genre som inte spontant lockar pop-publiken, klassisk saxofon! Västervikskonserten är en hållplats på något man i branschen kallar en ?tryout-turné, i Carl-Henriks egen regi.

När man, som jag gjorde härom kvällen, sätter sig ner för ett litet samtal med Carl-Henrik är det ingen särskilt ängslig person man träffar. Konstnärskapet kommer lite i skymundan. Man möter en ung människa (31 i mars) med ett vardagsliv som inte på något sätt låter glamoröst.
Hela hösten var han pappaledig och mest tillsammans med sin ettåriga dotter Alva-Li. En 40-procentig saxofonlärartjänst på Töreboda Kulturskola går han tillbaka till nu när vårterminen kommer igång.

Att Carl-Henrik blev musiker var inte något självklart från början. Matematik var ett kärt ämne. Antikviteter fascinerade, även om musiken funnits i hans liv sen han var liten grabb. Klarinett var ett instrument han gillade. Men en dag, när Carl-Henrik var tio, kom farfar och farmor hem med en saxofon och ville att han skulle pröva. Det gjorde han, och så var det klippt.

? Det finns, säger Carl-Henrik, studiomusiker där perfektionen är riktmärket. Så finns det andra, och dit hör väl jag, som sätter det levande, publikkontakterna och detta att verkligen får ge av sig själv högre. Jag är nog, även som artist, en obotligt social individ.

Jo, du har lätt till skratt. Men där bakom skymtar ett allvar, nästan ett religiöst förhållande till vad du arbetar med.
?- Jag förstår vad du menar, blir Carl-Henriks replik. Visst söker jag efter svar på mycket. Att se meningen med vad som händer i livet hjälper mig att utvecklas ? och vara konstruktiv.
Du menar att verkligen tro på det man gör?
? Javisst! Till exempel i frågan om vad som är bra och dålig musik. Överdrivna analyser känns överflödiga. För mig handlar det om att verkligen få ut vad som finns där, att ge allt av sig själv!
Efter sådana ?löften? kittlar onsdagskvällens konsert lite extra.