Min vän och kollega Jonas, också han en emigrerad smålänning, fick en infektion. Inget livshotande, men ändå värt ett läkarbesök tyckte han. Det tyckte läkaren han träffade också och sa: "för att vara på den säkra sidan så vill jag titta på infektionen igen. Jag arbetar frivilligt på en metadonklinik på lördag, skulle du kunna komma dit?".
Att göra som en doktor säger är väl för det mesta rätt så klokt så det fick bli ett besök på metadonkliniken.
Jag blev ombedd att följa med och eftersom metadonkliniken låg vägg i vägg med Checkpoint Charlie tyckte jag det var en bra idé. Jag fick chans att slå två flugor i en smäll, besöka en historisk sevärdhet och visitera mitt livs första (och förhoppningsvis enda) metadonklinik.
På en metadonklinik delas metadon – ett narkotikaklassat preparat som liknar morfin – ut till opiatmissbrukare, främst heroinister.
Det är svårt att sluta med heroin eftersom drogen skapar så stora abstinensbesvär, metadon är lättare och dosen kan minskas efter hand.
Varken Jonas eller jag hade en aning om hur det skulle vara på en sådan här klinik.
Vi var nervösa, nästan lite rädda. Skulle vi möta en samling galna pundare i slagsmål om sitt metadon?
Jonas firade till råga på allt födelsedag denna dag. Vi möttes vid Checkpoint Charlie, den mest kända gränsövergången mellan Öst- och Västberlin, mellan den sovjetiska sektorn och den amerikanska. En plats som alltid är fylld av turister, och alldeles runt hörnet skulle vi alltså kliva in på en metadonklinik.
Det såg ut ungefär som en slags vårdcentral.
Vi följde strömmen av människor och kom in till själva hjärtat; ett väntrum med två luckor. I vardera lucka stod en civilklädd läkare och hällde upp en vätska i en plastmugg. Vid dessa luckor stod människor snällt i kö.
Vi var förvånade, vi hade väntat oss något slags kaos, människor som slet sitt hår, började slåss eller skrika av abstinensbesvär efter sitt metadon.
Alla sorters människor var där. Både de som såg riktigt härjade ut från sitt missbruk och unga människor i min egen ålder, välklädda människor, en punkartjej, en kvinna som såg ut som en riktig hemmafru och som hade med sig sin dotter.
De flesta såg helt vanliga ut, precis som vilken "svensson" som helst.
Det var bara om man tittade närmre som man såg att många av dem svettades och andades tungt efter att ha gått de få trappstegen upp till kliniken.
Vid luckan fick metadonbrukarna göra ett blåstest, för att kontrollera att de inte druckit alkohol som kan vara livsfarligt i kombination med metadon. Sedan fick de en vit plastmugg med metadonet att dricka, enkelt och snabbt.
Vi fick träffa läkaren som konstaterade att Jonas infektion såg bra ut, sedan lämnade vi metadonkliniken.
Vi gick ut och anslöt oss till alla andra turister vid Checkpoint Charlie. Jag fick ta en klassisk turistbild med två utklädda amerikanska soldater vid den återuppbyggda kontrollbaracken och skicka hem till mina kära föräldrar som ett bevis på att jag faktiskt har sett lite sevärdheter.
Det var en märklig lördag. Det var på något sätt lite roligt att Jonas kunde svara: "jag har firat med att gå på metadonklinik" på frågan hur han firade sin födelsedag.
Vi gick därifrån, åt frukost och tänkte: skönt, dit behöver vi inte gå varje lördag.