Emelie Flygare-Carlén - vår bortglömda storhet
Emilie Flygare-Carlén var en av sin tids största författare. Ändå är hon nästan helt okänd idag. I praktverket "En kvinnas röst" vill Monica Lauritzen återupprätta hennes rykte.
Monica Lauritzen. Hon vill revanschera Emilie Flygare-Carléns plats i den svenska litteraturhistorien. Hennes praktverk "En kvinnas röst" möter vi en driven och självständig författare, tvärtemot vad vissa har hävdat tidigare. Foto: Pontus Lundahl/Scanpix
Foto:
- Jag blev häpen över att det varit så tyst om henne. Att hon är så undanskuffad i de litterära översiktsverken. Det har varit förbluffande lite intresse för henne, säger Monica Lauritzen som skrivit det första stora verket om Emilie Flygare-Carlén, "En kvinnas röst".
Förbluffande är ordet. Emilie Flygare-Carlén var en av sin tids - hon levde mellan 1807 och 1892 - stora författare. Hennes romaner var efterlängtade händelser i det litterära Sverige. Hon sålde stora upplagor, översattes till flera språk och fick ofta mycket fina recensioner. Men ändå denna tystnad.
Monica Lauritzen förklarar tystnaden med två saker. Dels levde hon för länge. Mot slutet av sitt liv skrev hon mest långa noveller, som enligt Monica Lauritzen "kanske var det svagaste i hennes produktion". Hon kom att sammankopplas med det gamla, det icke-modernistiska.
- I de ungas ögon måste hon ha förknippats med det man skulle göra sig fri ifrån och protestera mot. Bland de här unga fanns till exempel Schück och Warburg, som senare blev inflytelserika litteraturhistoriker. För dem var hon bara en gammal tant.
Dels var hon kvinna. Förlagsbranschen var fullständigt dominerad av män, alla kritiker var män och den gryende feminismen hade redan hittat sin fixstjärna: Fredrika Bremer.
- Jag tycker att det är lite orättvist att Fredrika Bremer framhålls som den enda feministen under det tidiga 1800-talet. Utan att på något sätt förminska hennes betydelse så tycker jag att det är viktigt att Emilie Flygare-Carlén också får plats.
Bland alla hennes böcker, hon skrev nästan 20 romaner beroende på hur man räknar, är nog "Rosen på tistelön", "Ett köpmanshus i skärgården" och "Pål Värning" de mest kända. Eller de minst okända om man så vill. Hon återkom ofta till sin uppväxtmiljö i Bohuslän, och det finns ofta mycket av allt i hennes böcker: familjeliv, kärlek, äventyr, vardag och fest.
- Hon är en verkligt god berättare, en fena på bra intriger. Hon har en väldigt skarp blick för olika människors beteende och möten. Hon har humor och en satirisk ådra. Det som är speciellt och som ger henne en litteraturhistorisk plats, är att hon såg samhället så tydligt. De ekonomiska mekanismerna inte minst, och naturligtvis kvinnans situation i det, säger Monica Lauritzen.
Efter att ha läst "En kvinnas röst" får man bilden av en driven, envis och oerhört kreativ författare, som höll ett furiöst tempo. Ofta skrev hon två romaner per år, ibland fler. Men också en författare som tar väldigt stort intryck av tidens strömningar och lätt influeras av andra. Båda sakerna har legat henne i fatet. Enligt vissa var hon bara en brödskrivare, som enbart drevs av ekonomiska drivkrafter. Enligt andra skrev hon inte ens själv, utan tog hjälp av vänner och släktingar.
- Hon verkar vara väldigt receptiv. Man kan märka hur debatten som hon levde i och de olika litterära impulserna som fanns i tiden finns i hennes verk. Men det behöver inte betyda att hon är osjälvständig, snarare att hon var väldigt öppen för intryck och testade sina egna gränser och uttrycksmöjligheter, säger Monica Lauritzen.
Så jobbar vi med nyheter