Elmeheds toner var höjdpunkten

Det är alltså helgens Orgelfestival jag talar om. Jubileet av Åkerman & Lund-orgelns första hundra år i Sankt Petri. Utan upptakten med festivalen för tre år sedan hade nog årets inte blivit så här stor. Den förra byggde upp respekten för vad Västervik orkar med. Alltså ställde flera av landets mest skärpta organister upp. Och kommentarerna - särskilt från tillresta besökare - var beundran: Tänka sig! Lilla Västervik! Och med helt andra krafter än de som driver Visfestivalen!

Det kändes skönt att få konstatera att här finns mer än visor. Den som främst ska hyllas för det professionella festivalbygget är församlingens organist och musikledare, Bo Ingelberg. Han har själv inte synts så mycket under festivaldagarna men funnits överallt, liksom hans hustru Elisabeth, även hon med händerna fulla av trådar.

Utställningar - orgelkonst och historia. Skolbarn och orglar har fått hälsa på varann. Kåserier om orgelskatter runt om i världen, av Per Thunarf, ryktbar organist. Föreläsningar, till exempel om Bachs "orgelbibel", av Hans Fagius, orgelprofessorn. Kyrkorglarnas dåtid och framtid, i bild och ord av Lennart Arfwidsson, västerviksarkitekten som vet mer än de flesta om orglars livsvillkor i kyrkorna. Rune Elmehed om sitt liv som tonsättare och hur orgeltonerna sent kom att växa.

Allt detta hörde till de finstilta programpunkterna, och det fanns fler. Konserterna började redan på fredagskvällen och har redan fått rapporter här i VT. Första kvällens äventyrliga möte mellan slagverk och orgel, med Anders Åstrand och Mattias Wager, det missades dock.
Lördagens eskapad med Prokofievs "Peter och vargen" med suveräne Helge Skoog som berättare och Wager åter vid orgeln beskrivs på sid 10.

En mycket speciell festivalkrydda sattes in på lördagseftermiddagen: en exakt kopia av invigningskonserten för hundra år sedan!
Då höll en av den tidens allra främsta orgelvirtuoser i trådarna, alltså Gustav Hägg. På den nya splitter nya Åkerman & Lund-orgeln spelade han kända stycken av Bach, Söderman, Gounod, Guilmant men också av sig själv.
Nu tog Per Thunarf över orgelbänken. Den gången sjöng den lokale Häradshöfdingen K. Gislén två sånger med sin tenorstämma. Nu fick barytonen Claes-Georg Hansson den uppgiften, lika lokalt känd som häradshövdingen, bara med djupare röst.
Vid invigningen sjöng konsertsångerskan Fröken Ebba Björkbom fyra sånger. Hur fröken Björkbom lät vet ingen av oss. Hade hon en sådan röst som Sara Andersson, lördagskvällens sopran måste det ha blivit stora rubriker. För Sara Andersson, med rötterna i Loftahammar, ser vägen mot en storslagen operakarriär spikrak ut.

En högmässa som söndagens har nog få varit med om. Britt Alf ledde hela mässan, men den som predikade var Mattias Wager, från "jubileumsorgeln". Hans psalmimprovisationer i stockholmskyrkan Hedvig Eleonora har gjort hans namn känt över hela kyrksverige. En hel predikan utan ett enda ord är något annat. Men hans tonmålningar födde lätt tankar om vårt kristna liv. Inte minst när han lånade Olle Widerstrands toner till psalmen 61 som ett slags vägvisare.

Nu åter till frågan om höjdpunkter. För mig finns det en absolut sådan, avslutningskonserten med musik av Rune Elmehed. Att han genomfört uppdraget att komponera ett jubileumsverk för orgel, det har vi berättat om tidigare. Effekten av hans orgelvariationer av "Greensleeves" har också beskrivits här i tidningen. Alltså att detta arrangemang öppnade dörren på vid gavel för honom till det stora tyska Orgelsällskapet. Som förste svensk!

Söndagskonsertens upptakt blev just Greensleeves med Mats Larsson, eksjöorganisten, vid Marcussenorgeln. Vid Åkerman & Lund-orgeln satt Bo Ingelberg beredd för inslag nummer 2, ett Scherzo ur den svit Rune Elmehed komponerade för en orgelinvigning i Norra Vi 1995.
Ett scherzo, med andra ord en skämtsats, är inget man egentligen väntar sig av Elmehed. Men här bär det glatt iväg.
Konsertens tredje solist var Aron Nilsson, Gamlebyorganisten. Hans söndagsinstrument var kororgeln. De inledande konsertstyckena gav alla tre tillfällen att demonstrera sina instrument. Men att de satt där berodde främst på beställningsverket, dagens och hela festivalens uruppförande.
Titeln är "Concerto Parlando" för tre orglar. Titeln är välfunnen. De tre orglarna talar verkligen med varann. Verket har tre satser. Först en Presentation där Åkerman & Lund får ange tonen tills Marcussen tar över och låter orgelns spanska trumpet liksom annonsera att här är det jubileum på gång. Ibland låter det faktiskt som om de tre orglarna pratar i mun på varann.

Andra satsen, Balladen, innebär ett karaktärsskifte. Allt lugnar upp sig. Å&L börjar berätta. Det låter som en gonattsaga med ett slut som sprider trygghet i själen.
I Finalsatsen lyfts vi tillbaka i feststämning. Tempo, temperament trycker till. Den lilla kororgeln busar till berättelsen ett slag. Men det är ingen pojkvasker som sticker upp utan en bestämd tonåring! De två stora orglarna talar till sist om vilka som bestämmer och alla tre samlar sig till en mättad avrundning, en äkta, levande orgelpunkt.

Därmed var Orgelfestivalen över. Vad händer nu? Efter att livet lugnat sig lite skulle det inte förvåna mig om tankar snart sipprar fram: vad ska vi ställa till med nästa gång då?