Elin Sigvardsson tillbaka ? utan Lars Winnerbäck
På egna ben blir hon säkrare och mer dynamisk.
?Song for Anna?, en låt tillägnad lillasyster Anna, ligger just nu på nionde plats på Trackslistan och i dagarna släpps Elin Sigvardssons andra skiva, ?Smithereens?. När hon för två år sedan gav ut sin debutplatta handlade mycket om hur Lars Winnerbäck upptäckt henne och även producerat ?Saturday light naive?. Men nu står hon på egna ben.
? Jag är väldigt intresserad av den biten också och det kändes som om jag ville lita på mig själv och på bandet. Och det var skönt att ha koll på allt. Så här efteråt kanske det kan tyckas modigt att producera själv men det var helt naturligt. Allt annat hade känts konstigt, säger Elin Sigvardsson.
Hon började skriva låtar redan innan den första skivan fanns att köpa och har varit väldigt ivrig att få spela in och få ta tag i producerandet.
? Det där flödet jag hade i låtskrivandet ville jag behålla. Att spela in direkt och släppa det så snabbt som bara var möjligt. Det känns inte nervöst alls nu, jag känner mig lugn och trygg i mig själv och min skiva, säger Elin Sigvardsson som inte hade några förväntningar på ?Saturday light naive?.
?Smithereens? är lite mer ?Elin i närbild? som hon säger det. Hon beskriver den som en tydligare skiva, lite säkrare och mer dynamisk.
? De akustiska låtarna är mer nakna än de på förra skivan och de med mer fullt ställ på är mer elektriska än de på första. Sen är det aldrig svårt att skriva personligt, åtminstone inte i skrivandets stund. Det är klart att det kan vara läskigt, man klär ju av sig. När man ska spela upp det för någon eller så. Men skulle det inte kännas så skulle det inte beröra mig själv eller de som lyssnar.
När ?Smithereens? var färdiginspelad blev hon alltmer rastlös, hon trivdes inte med att vara ensam vilket hon brukar älska i vanliga fall. Elin Sigvardsson beskriver det som att hon bara satt och trummade med fingrarna. Hon tog flyget till USA och reste runt med Greyhoundbussar i det stora landet i väster.
? Det var väldigt spännande, att få komma till nya städer och upptäcka nya saker. Men det som också var så skönt med hela resan var att inte ha det där utbudet omkring sig hela tiden, att försöka hitta tillbaka till den där känslan av att det är okej att ha tråkigt. Jag njöt av att fika, käka lunch, promenera själv och att inte känna några krav på att man måste hitta på något, säger Elin Sigvardsson som tror att rastlösheten kommer av flytten från lilla Mönsterås i östra Småland till Stockholm hösten 2001.
? I Mönsterås måste man stå ut med att det är lite långtråkigt. Efter ett tag i Stockholm kom jag in i det där att det måste hända saker hela tiden. Till slut kan man inte uppskatta ensamheten, då blir den tråkig. Men nu känner jag mig lugnare igen. Jag behövde den där resan!
Så jobbar vi med nyheter