Elegiskt om vårt korta liv

Inte sällan kunde det hända fordomdags att en känsla av andakt, till och med en tår i ögonvrån, lockades fram under läsningen av en dikt. Men vem bland poeter i vår tid skriver elegiskt stämda verser? Anders Johansson gör! Och det sker med bibehållen aktning inför poesin. Pekoral eller det slags hembygdslyrik som vädjar till sentimentalitet rör det sig inte om. Vårens samling, Stränderna, ger många exempel, som i denna strof:
Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.
Treradingen fångar utmärkt väl poetens ämne denna gång, nämligen den snart sextioårige mannens förundran inför livet. Omslaget pryds av ett bleknat fotografi där pojken sitter på stranden med sin skolväska. Vem är pojken? Vad finns kvar av pojken i den vuxne? Ömsint skriver Anders Johansson om mysteriet "livet".
Är det verkligen jag?
När jag håller diabilden mot ljust
Syns knappast längre mina anletsdrag.
Men detta är bara början:
Så ska bilden förblekna
att jag inte längre lever kvar,
några år efter min död.

Jag kan tänka mig att den som länge sökt nyskriven poesi med innehåll och det slags tankens utmaningar som de komprimerade uttrycken skänker, men som ideligen stångar sin panna blodig mot obegripliga diktarrangemang i de namnkunnigas alster, i Anders Johanssons Stränderna finner det eftertraktade. Vemodigt och eftertänksamt är långt ifrån allt i denna utsökta diktbok. Sältan behövs i varje välbalanserad anrättning. På väg hem skänker ett sådant stycke saltad vägsträcka: "Jag går längs motorvägen / Försöker låta bli att ta det personligt. / Klockan är 21.00 / Och jag tänker på min ålder. / Större delen av mig mår bra. / Det högra knäet värker lätt. / Men det vänstra är hur bra som helst. / Om du vill ha mig / Eller vill att jag ska ha dig / Eller vill sälja nåt till mig / Säg då att jag är vacker. / Klockan är nu 21.30 / Och jag är på väg hem. / För mig är det hur som helst för sent / Att dö ung och vacker." Det kan så vara, men vacker och evigt ung är poesin, om så författarens årstid i dikten är höstens. För vemodig, såväl som för den som i alla lägen tror att det är nödvändigt att käckt visa tummen upp, skriver Anders Johansson begripligt om detta "obegripliga", men värdefulla livet. En stund på jorden!